tisdag 28 november 2017

Jazzrecension 2017-11-27

Foto: Jenny Thoresson ST

Stor jazz i det lilla formatet
Konsert
LSDz plays Swedish Dansband, förband Jazz´t Kids
Jazzklubben, E-Street

Höstsäsongens finalkväll av Måndagsjazzen inleddes med barnjazzgruppen Jazz´t Kids. Det är kul att Jazzklubben lyfter fram den kommande jazzgenerationen. Innan det var dags för LSDz återkallades hela Jazz´t Kids av Daniel Fredriksson för ett rungande tack för framträdandet.
För den oinitierade är LSD det samma som den livsfarliga drogen. För den initierade är LSD också en av den svenska jazzens mest intressanta smågrupper där Fredrik Lindborg trakterar saxofoner och basklarinett, Martin Sjöstedt bas och Daniel Fredriksson trummor. Den hälsobringande drog de levererar är skönt avspänd kammarjazzmusik som vederkvicker kroppen och själen. Att spela pianolöst är ingen ny företeelse inom jazzen. I början på 50-talet kom Gerry Mulligans pianolösa kvartett. Men det var 1959 som Sonny Rollins gjorde sensation med sin banbrytande trio. LSD har både influerats och inspirerats av Rollins trio men valt att trampa upp en egen musikalisk väg. Vilket framgår tydligt med att lägga till ett z: a i trionamnet för att de spelar en repertoar hämtad från bland annat dansbandsvärlden, Duke Ellington, Erroll Garner och lite hemsnickrat.

Fredrik Lindborgs tjänster har utöver LSDz anlitats av en rad orkestrar, TV, filmindustrin med mera. Hans saxofon- eller basklarinettspel är kraftfullt, utåtriktat med mycket pondus. Tenorsaxspelet skimrar av impulser från Sonny Rollins och Dexter Gordon och på barytonsaxen och basklarinetten känns närheten till Harry Carney. När han sträcker ut i vindlande improvisationer som bubblar av idérik fraseringskonst blottar han sin storhet.
Martin Sjöstedt är en extremt begåvad musiker som obehindrat hoppar mellan basen och pianot och när andan faller på också spelar tenorsax. Den här kvällen trakterade han basen på ett mästerligt sätt med härligt gungande basgångar och fyndiga solon. Det fina samarbetet med trumslagaren Daniel gav Fredrik en rytmiskt stabil grund att stå på. Fredriksson är de små medlens mästare när det gäller att få det att svänga.

I pausen utdelades Jazzklubbens Ungdomsstipendium till en ung begåvad musiker. I år var det Eric Carlsson från Liden som förärades priset för sitt idoga jazzintresse och viljan att förkovra sig. Eric spelar bastrombon och tuba och han har många järn i elden. Hans spelar i Länsungdomsstorbandet LUST, Sundsvalls Blåsorkester, Paradorkestern och Nevergreen Big Band. Grattis till en välförtjänt stipendiat.
Jazzhösten fick en perfekt avrundning när trion LSDz satte hela E-Street i gungning med sina spännande tolkningar av kända dansbandslåtar.



Foto: Jenny Thoresson ST

fredag 24 november 2017

Jazzrecension 2017-11-23

Foto: Mats Olsson ST

Inga ålderskrämpor hos jubilerande Good Morning Blues
Konsert
Good Morning Blues
Jazzklubben, E-Street

För femtio år sedan strålade fyra grabbar samman i Uppsala och bildade ett band som kallades Four and the Blues. Föga kunde de ana att det var starten på det som kom att kallas Good Morning Blues som i år firar 50-år. De är ett av våra äldsta band för klar etta är Whispering Band i Örebro som hållit ut i 80 år hittills. Men det unika med G M B är att de fyra originalmedlemmarna har varit med under hela resans gång.
De flesta av G M B medlemmar är sedan länge kända och etablerade namn på den svenska musikscenen. Den ursprungliga kvartetten består av Claes Janson sång, gitarr, Jan Wärngren piano, för kvällen ersatt av Mikael Skoglund, Thomas Lindroth bas, sång och Björn Sjödin trummor. Därefter har tillkommit John Högman saxofoner, Bosse Broberg trumpet, Anders Johansson gitarr, ersatte Thomas Arnesen 2004 och Hampus Adami trombon. Namnet Good Morning Blues tog de för det var enda låten Claes och Thomas kunde tillsammans. De har blivit bandets signaturmelodi. Idag spelar de en bred repertoar där även kända jazzklassiker fått plats. Det måste vara unikt att personkemin fungerat under så lång tid. Det har gått väl tack vare den gemensamma nämnare, kärleken till bluesmusiken. Inget originellt recept precis men klart hållbart, vilket framgick väl den här kvällen. De varierar med stor skicklighet de kända och mindre kända bluestolvorna och ger dem en jazzig karaktär. Men de är heller inte rädda för att ge sig på musik av modernare karaktär.

Utan vidare jämförelse kom jag osökt att tänka på legendariske B. B. King när Good Morning öppna spjället i kvällens öppningsnummer Grow to Old med sång av Claes Janson och fina solon av John Högman tenorsax, Bosse Broberg trumpet, Hampus Adami trombon och Anders Johansson gitarr. För King var också omgiven av skickliga blåsare. En stor skillnad är att i Kings band var han hela tiden i focus. G M B är ett helt igenom demokratiskt band där man delar broderligt på sånginsatserna och på det instrumentala soloutrymmet. Att Claes Janson är ett riktigt bluestroll med rätta känslan visade han och bandet bland annat i tolkningen av Thelonious Monks mästeropus Blue Monk med berättande svensk text och Oscar Brown Juniors Work Song. Riktiga godbitar. Bandet är ett väl sammansvetsat kollektiv och med mycket gedigna solister i Broberg, Högman och Adami. Det är imponerande att de med sina 50 år på nacken har spelglädjen och gnistan på topp. En toppkväll!
Foto: Mats Olsson ST

måndag 20 november 2017

Jazzrecension 2017-11-20

Foto: Mats Olsson ST

Enahanda och långtråkigt

Konsert
Anders Hagberg med Melodic Melange
Jazzklubben, E-Street

Mina första och hittills enda möten med saxofonisten, flöjtisten Anders Hagberg har jag fått med gruppen Mynta och genom hans Wind Duoskivor med basisten Yasuhito Mori. Därför var det med nyfikenhet och förväntan jag såg fram emot att få vara med på en spännande musikupplevelse med nuvarande gruppen Melodic Melange. Förutom Anders medverkade basisten Johannes Lundberg, slagverkaren Lisbeth Diers och Ahmed Al Khatib oud (arabiskt stränginstrument, luta, föregångare till gitarren).
Med fantasins hjälp förflyttades man till något orientaliskt ställe med palmer, varmt i luften och vågor som kluckar mot stranden. I den miljön bjöds vi på en resa där den gissningsvis mestadels hemsnickrade musiken var en mix av ingredienser från jazzen, orientalisk- och samisk musik, svensk folkmusik. Att försöka sätta någon form av etikett på deras musik är omöjligt. Jag vill kalla den världsmusik med jazzens improvisation. För mig känns deras gränsöverskridande inriktning som en fortsättning på 70-talsgrupperna Sevda och Iskra.

Musik är ju en abstrakt konstform som kan vara melodiskt vacker, ljuvt harmonisk, kaotisk, upprorisk etc. Alla slags emotionella bottnar kan läggas in i det musikaliska budskapet. Med såna skickliga  instrumentalister som i den här kvartetten hade jag faktiskt väntat mig lite mera drag i budskapet. Musiken med Hagströms flöjt i centrum, låt efter låt, påminde om en lång kamelkaravan som lunkade fram i öknen i stadigt samma tempo. Så när det bevisligen finns en stor potential i dessa musiker, outnyttjad kapacitet, ska den lyftas fram och nyttjas.
Sammanfattningsvis en kväll fjärran vad jag kallar jazz. Vi fick höra skickliga instrumentalister med ett budskap som inte tilltalade mig. Det blev enahanda, långrandigt och tråkigt.


Foto: Mats Olsson ST




tisdag 14 november 2017

Jazzrecension 2017-11-13

Foto: Mats Olsson ST

Värdig hyllning av 100-åriga Ella!
Konsert
Hudik Big Band med Helén Tanzborn ”Ella 100 år”
Jazzklubben, E-Street

Hudik Big Band som bildades 1971 tillhör veteranerna i storbandsskrået. Den 11 juli 1983 gjorde de tillsammans med Georgie Fame och Bengt-Arne Wallin ett bejublat framträdande på den anrika Montreux Jazz Festival. Konserten spelades in och kom senare ut som LP på märket Dragon. Genom åren har bandet samarbetat med både nationella som internationella dignitärer.
Från början spelade man ofta egen musik men efter en tid återvände man till det trygga fadershuset med Count Basie som ledstjärna och den klassiska storbandsrepertoaren och dess arrangörer. I deras digra notmapp finns storbandshistorien väldokumenterad. Även bandets egna arrangörer har genom åren satt fina avtryck på sound och utformning.

Kvällens öppningsnummer, Basieklassikern Corner Pocket, med eldiga solon av Lars Johansson trumpet och Krister Andersson tenorsax lade ribban perfekt för en njutbar kväll. När kranen väl öppnats kom mera storbandsgodis, Big Swing Face, med en lång solistkavalkad. Kapellmästare Nore Sundqvist bjöd på ett vackert altsaxsolo i Quincy Jones ballad The Midnight Sun Will Never Sets. Innan Helén Tanzborns entré rev bandet av en snabb version av O´l Man River.   
Den här måndagskväll satt säkert Ella Fitzgerald, som den 25 april skulle ha fyllt 100 år i år, i sin himmel och log igenkännande när sångerskan Helén Tanzborn och bandet bjöd på ett fång vackra perenner ur Ellas prunkande trädgård av låtar. Avspänt, inlevelsefullt och välbalanserat  inledde hon med The Very Thought Of You som följdes av Erroll Garners ”pension” Misty. Efter dessa ballader höjdes tempo i gamla fina Old Black Magic och innan paus Frank Fosters mästerstycke Shiny Stockings. Förutom Heléns sköna sång berättade hon initierat om Ellas liv och karriär.

Andra set inleddes med Sunday i ett fint arrangemang av Gösta Theselius. Sedan tog Helén åter med oss in i Ella Fitzgeralds värld med bland annat I´ve Got My Love To Keep Me Warm, Ellas första hit A Tisket A Tasket, I Only Have Eyes For You, Honeysuckle Rose med scatsång, Night And Day, och Until I Met You (Corner Pocket med text) och extranumret All Of Me.
Sammanfattningsvis en kväll med taggat storband som visade upp ett perfekt ensemblespel med ett pådrivande komp och en rad framstående solister. Kronan på verket, Helén Tanzborn, fick säkert applåder från Ella däruppe för sina härliga låttolkningar. Minus i kanten är att Hudik Big Band upphör vid nyåret. Tråkigt men sant. Stort tack för den tid som varit!


Foto: Mats Olsson ST


måndag 6 november 2017

Jazzrecension 2017-11-06

Fotograf: Jenny Toresson ST

Funkigt och poppigt med Tolstoy
Konsert
Viktoria Tolstoy & Krister Jonsson Trio
Jazzklubben, E-Street

En gång i tiden styrdes den svenska kvinnliga vokaljazzen av trion Monica Zetterlund, Sonya Hedenbratt och Nannie Porres. Idag är både bredden och toppen utvecklad och större. En av dagens toppsångerskor, Viktoria Tolstoy, fick sitt genombrott som 19-åring med albumet Smile Love och visade direkt sina talanger som hon med åren utvecklat på ett positivt sätt. Diskografin redovisar idag tio album i eget namn men hon finns även med på ett antal skivor med andra artister. Förutom den svenska jazzeliten har hon samarbetat med internationella berömdheter. Tack vare det fina samarbetet mellan Jazzklubben och Musik i Västernorrland stod hon i måndagskväll på E-Streets scen tillsammans med Krister Jonsson gitarr, Mattias Svensson bas & elbas och Rasmus Kihlberg trummor. De bjöd på en poppigt funkig session med merparten av repertoaren hämtad ur filmer som, Casablanca, Bagdad Café, Batman, Chaplins Moderna Tider med flera. Men även musik av Peter Gabriel och Peter Tjajkovskij. Alla låtar utfördes i nya fräscha arrangemang av bl.a. Krister Jonsson. Tyvärr blev det lite tempomässigt enahanda. Det skulle inte ha skadat med ett och annat upp tempo nummer att stampa takten till.
Viktoria har till skillnad mot andra kollegor lyckats stå emot intrycken från sina inspirationskällor och hittat sig själv både i uttryck och formkänsla. Hennes inlevelsefulla sång kommer direkt från hjärtat utan tillgjordheter. Timing, textning och artikulation sitter perfekt.

I kölvattnet på Rune Gustafsson har vi fått fram många bra gitarrister. En av dem är Krister Jonsson, med rötterna i Matfors. Som elev på Musikskolan i Malmö hade han f.d. Njurundagrabben Bosse Sylvén som lärare. Krister kan gitarrjazzhistorien på sina tio fingrar med påtagliga influenser av bland annat fusionsgitarristen Mike Stern. Då det saknades piano vilade en tung uppgift på Kristers axlar att ge det rätta stödet till sången. Han broderade melodiska bakgrunder med välklingande harmonier så man saknade inte pianot.
Jan Lundgrens mångårige spelkamrat Mathias Svensson ingår i mitt favoritstall av basister. Hans basspel, på kontrabasen eller elbasen, har pondus, rytmisk spänst och puls. Välklingande basgångar och elegant fantasifulla solon. Även Rasmus Kihlberg har spelat med i Jan Lundgrens trio. Han är en komplett trumspelare som avsett tempo sätter de rytmiska figurerna, markeringar och inprickningar, med precision.


onsdag 1 november 2017

Jazzrecension 2017-11-30

Foto: Jenny Toresson ST

Nostalgikväll med hög trivselfaktor
Konsert
Nevergreen Big Band med Gertrud Jonsson & Filippo Cinconze
Jazzklubben, E-Street

Tiden går rasande fort. Det är trettiotre år sedan Kjell Nord och Njurundas dåvarande kyrkoherde Christer Åslund såg till att i södra kommundelen Njurunda bilda ett storband som fick namnet Nevergreen Big Band. Därefter har det runnit en hel del vatten under broarna så med åren har de gjort konserter och framträdanden med en rad etablerade namn som Svante Thuresson, Roger Pontare, Berndt Egerbladh, Lasse Samuelson, Claes Janson, Ulf Johansson Werre och Putte Wickman med flera. Under alla år är det Kjell Nord som varit kapten för bandet med regelbundet stöd av arrangören och repetitören Björn Hedström.
Man kan likna ett storband med en fyrarumslägenhet. Möblemanget är mycket viktigt för trivseln och ska helst matcha varandra. Samma normer gäller för ett storband där de fyra olika sektionerna måste samstämma för att det ska fungera. Nevergreen Big Band hade trots en del smärre skönhetsfel fått till en funktionsduglig möblering genom Kjell och Björns fina teamwork att drilla orkestern.

Under rubriken Nevergreen plays Evergreen fick vi vara med på en ”sentimental journey” i den Amerikanska Sångboken och storbandsjazzens standardmapp. De gamla pärlorna framfördes både i ny- och originaltappning. Med andra ord ”new wine in old bottles”. Kvällen inleddes med On Green Dolphin Street med saxofonisterna Ronny Olofsson och Hans Molander vid solistmikrofonen. Bandets sångare Filippo Cinconze har Frank Sinatra som ledstjärna. Han sjöng avspänt och välformulerat en rad Sinatra Hits som Best Is Yet To Come, They Can´t Take That Away From Me, Nice And Easy, I Got A World On A String, Witchcraft, You Make Me Feel So Young, med flera.
Skönsjungande Gertrud Jonsson inledde med att hylla 100-åringen Ella Fitzgerald med hennes paradnummer All Of Me. Därefter hyllade hon Monica Zetterlund som skulle fyllt 80 år i år med Owe Törnqvists vackra jazzvals Mr Kelly och Sakta vi går genom stan. Åter till Ella sjöng Gertrud Mack the Knife med fint tenorsolo av Ronny Olofsson och i ett ovanligt arrangemang Billy Strayhorns Take The A Train.

I gamla fina låtar som instrumentanumren There Will Never Be Another You, Skyliner, Just Friends, och Bridge Over Trouble Water fick bandet visa sin kvalité för det var inte direkt lättspelade arrangemang. Man klarade fällor och blindskär på ett bra sätt.
Nostalgikvällen med hög trivselfaktor avrundades med sångarna och bandet i Lady Is A Tramp.


Foto: Jenny Toresson ST

tisdag 24 oktober 2017

Jazzrecension 2017-10-23

    Foto: Mats Olsson S.T.

Hot jazz med magnifikt fiolspel
Konsert
Thou Shalt Swing, förband Elsa Fahlén med vänner
Jazzklubben, E-Street

Jazzkvällen fick en mjukstart med lyrisk viskonst med trion Elsa och hennes vänner, Nina, violin, cello och Johan Nilsson gitarr. Elsas egna sånger med berättande texter mottogs väl av en andäktigt lyssnande publik. Därefter blev det andra tongångar med fyra elever som fann varandra vid Kungliga Musikhögskolan, violinisten Terese Lien Evenstad från Norge, gitarristerna Joakim Sandgren Sundsvall, Albin Vesterberg Umeå och basisten Daniel Forsberg Kramfors. Gruppnamnet är Thou Shalt Swing, översatt Du skall svänga, och musiken de framförde har rötterna i den Franska Hotkvintetten som bildades 1934 av violinisten Stephane Grappelli (1908-1997) och gitarristen Django Reinhardt (1910-1953). Grappellis och Djangos virtuosa solospel och gruppens mix av romansk musik gav den en personlig klang och rytm. Trots att sättningen inte är identisk med förebilden lyckas Thou Shalt Swing få fram originalets klangbild och sugande rytm. Merparten av materialet som spelades var hämtat ur Franska Hotkvintettens mapp men de framförde även låtar ur standardboken som Juan Tizols Caravan, Sonny Rollins Pent Up House, Cocette, Limehouse Blues med flera.
Populationen jazzviolinister har alltid varit liten men stark. En av orsakerna till detta är att violin är ett svårt instrument. Trots talang och begåvning krävs det mycket övning. Med Stephane Grappelli som riktmärke har Terese övat och övat och övat och till sist hittat fram till ett eget uttryck. Hon spelade med auktoritet, ledigt, svängigt, tekniskt briljant och perfekt välnyanserat. Grappelli njöt säkert i fulla drag på sin molnkant.

Joakim och Albin hade helhjärtat botaniserat i den Reinhardtska myllan och samlat ihop det bästa från hans korta men framgångsrika karriär. Särskilt från tiden han spelade akustisk gitarr. Därefter har de blandat ingredienserna till sin egen variant på originalet. De samsades broderligt   att spela ett stöttande ackompanjemang och fantasifulla soloutflykter. Med fantasins hjälp kunde man nästan tro att Django himself återuppstått. Gitarrerna klingade exakt som man hört på hans skivor.
I Hans Backenroths kölvatten har vi fått fram många bra basister. En av dem var kvällens rytmiska ankare, Daniel Forsberg, som verkligen fick göra rätt för gaget. Med fast hand höll han den rytmiska lågan levande utan att någon gång svikta. Spelet var lika stadigt som Gibraltarklippan.

Det är sjuttio år sedan Django Reinhardt gick ur tiden men hans musik lever vidare genom entusiaster som Thou Shalt Swing!




                                Foto: Mats Olsson S.T.