tisdag 25 juli 2017

Jazzrecension 2017-07-24



Örongodis med en fläkt från Wivextiden
Eije Oscarsson, Gösta Svensson, Kjell-Arne Bladh, Roland Bolander och Gunilla Öberg

Tranvikens restaurang

För fyra år sedan dök 60-talets hetaste Sundsvallsmusiker Eije Oscarsson upp på Tranvikens restaurang med Roland Bolanders band Ol´ Blue Bells. I måndags var det dags igen med Eije på scenen och denna gång med pianisten Gösta Svensson, basisten Kjell-Arne Bladh, trumslagaren/sångaren Roland Bolander och vokalisten Gunilla Öberg. Som vid förra gästspelet fick vi vara med på en nostalgitripp från den legendariska Wivexepoken som Eije och Roland var högst delaktiga i. Bara man nämner ordet Wivex för någon kommer minnena och återblickarna. Eije tog sitt pick och pack 1963 och flyttade till Skellefteå för att bli butiksföreståndare på en musikaffär. I Skellefteå bildar han en ny orkester som blev Eijes Showtett. Numera bor han i Helsingfors och delar frikostigt sina tjänster med olika finska band, bland annat UMO Big Band. Han har fortfarande torrt krut i luren vilken han direkt visade i inledningsnumret Jones av Duke Ellington. Improvisationerna bubblade av glöd, energi och fantasi. Ibland, på Dexter Gordonmanér, slängde han in någon fras från kända melodier. Frikostigt levererar han det han vill säga med sin tenorsax. Han bjöd också på avspänd sång i Duke Ellingtons Don´t Get Around Much Anymore med rolig text av Hasse Alfredson. Eije är en riktig speleman som vet hur man skall ta en publik.
Det gäller också för sångerskan Gunilla Öberg. Ett choséfritt naturbarn som på ett naturligt och äkta sätt lyfter fram essensen i gamla fina örhängen ur den Amerikanska Sångboken. Hon är, förutom en bra sångerska, en scenartist som har ett ledigt och humoristiskt mellansnack utan att göra sig till. Värd att lyftas fram mer i rampljuset.

Bakom solisterna satt ett solitt komp med den alltid välspelande pianisten Gösta Svensson, spelevinken och pådrivande basisten Kjell-Arne Bladh och den härligt svängige trumspelaren Roland Bolander som även till och från luftade lungorna med sin personliga sång. Efter det sedvanliga extranumret som publiken applåderade fram rundade man påpasslig av med Vera Lynns klassiska We´ll Meet again. Eije och medmusikanter är välkomna åter!







söndag 9 juli 2017

Recension från Bangen 2017


Bangen slog an tonen med magnifikt trumpetspel

Gästriklands ”Kansas City”, Sandviken, bjöd den 30/6 till 2/7 på den 27:e upplagan av Bangen Jazz & Blues Festival i den lummigt gröna stadsparken. Det variationsrika programmet och det vackra sommarvädret lockade många åhörare från när och fjärran.
Festivalen öppnades traditionsenligt på fredagskvällen med Sandviken Big Band och gästsolisten, den magnifike trumpetaren Randy Brecker. En mycket lyckad konstellation. 69-årige Brecker är idag en av världens bäste trumpetare med en diger meritlista av studiojobb, skivinspelningar och samarbeten med artister som Frank Sinatra, Thad Jones-Mel Lewis Jazz Orchestra, Clark Terry Big Bad Band, Horace Silver och Art Blakeys kvintetter med flera. På 70-talet hade han och tenorsaxspelande brodern Michael (1949-2007) popjazzgruppen The Brecker Brothers som skördade stora framgångar.

Sandviken Big Band var som vanligt vässat till tänderna. Ensemblespelet och nyanserna satt perfekt. Kompet för dagen hade två vikarier, Jerry Ericson bas och Jukkis Uotila trummor. De smälte fint in och gjorde ett bra jobb trots de snåriga arrangemangen.
Randy lät sitt fenomenala trumpetspel blomma ut i kompositioner som Thim Hagans Boo, Thelonious Monks Round About Midnight och hans eget opus Some Skunk Funk. Hans spel har finess och elegans utan att överdriva sitt tekniska kunnande. En av konsertens höjdpunkter var duellerna i Freefall och Boo mellan Randy och bandets egen trumpetstjärna Joakim Tromark som imponerade stort på Randy. I övrigt bjöds det på fina soloinsatser av saxofonisterna Patrik Engelbert, Krister Andersson, Adam Dahlberg, gitarristen Göran Berencreutz och pianisten Thomas Jutterström. Jag har hört SBB med gästsolister många gånger men så här bra som de spelade här har inte hänt tidigare.

Danska sångerskan Malene Mortensen gjorde ingen större intryck på mig med sin sång. Hon lät som alla andra utan någon som helst personlighet i uttrycket. Min förväntan kom på skam. Behållningen var den lyriske och fantasirike pianisten Robert Tjäderkvist och den skicklige basisten Thomas Fonnebaek. Efter Malene gjorde jag kväll för att ladda batterierna till en lång lördag.
                                Fotograf: Claes Tillander

Den späckade lördagens program inleddes på bästa sätt med Gävleborgs Ungdoms Big Band (GUBB) under ledning av Bertil Fält och gästsolisten, multisaxofonisten Jonas Kullhammar. Jag har sagt det tidigare och det förtjänar att upprepas. GUBB:s unga talanger är en viktig del i den framtida jazzen. Det här var 24:e upplagan av GUBB och flera av musikerna som deltagit genom åren har gått vidare mot högre studier och blivit professionella. Bland andra kvällens konferencier Nils Janson Vilken plantskola!

Fotograf: Claes Tillander







Jonas Kullhammar är en riktig vitamininjektion, inte bara som gäst med GUBB, utan för den svenska jazzen.
En musikant som verkligen tar ut svängarna och bjuder på sig själv utan inställsamt publikfrieri. Hans avspända attityd i mörka glasögon får snabbt en annan karaktär när han går lös på sina saxofoner, tenoren, bassaxen och sopranhybriden som direkt förde tankarna till legenden Roland Kirk.
I uruppförandet av, Gasen i botten gubbar, fick han och bandet med sig och publiken stod upp och diggade som om det vore en rockkonsert. Övrigt som spelades hade skrivits av Jonas och arrangerats av Bertil Fält. Bandet var i bästa trim och hade inga som helst problem att ge låtarna rättvisa. Utöver Jonas fick vi höra flera av badets egna solister, barytonsaxofonisten Johan Nordin (lägg namnet på minnet), gitarristen Henrik Persson, flöjtisten Kasper Wennberg, pianisten Henrik Jäderberg och trumslagarna/vibrafonisterna Filip Öhman och Fabian Berencreutz. Den här konserten var bandets examen så nästa år står en ny sammansättning på scenen. Då firar GUBB sitt 25-årsjubileum.

    Fotograf: Claes Tillander

I år skulle ”The First Lady of Song”, Ella Fitzgerald ha fyllt 100 år. En som tagit fasta på det är Malmösångerskan Vivian Buczek som tillsammans med Martin Sjöstedts trio gjorde en hyllningskonsert med fokus på melodier ur Ellas digra repertoar. Hon är inte ensam sångerska att hylla Ella men tillhör dem som gör det bäst. Vivian sjunger känslofullt direkt från hjärtat utan publikfriande manér. Timing, scat, artikulation och textning sitter, oavsett tempo, som hand i handske. Hon levererar bara äkta vara. Det är befriande skönt att få lyssna på okonstlad och otillgjord sång, utan röstakrobatik som jag upplever störande. En eloge till Martin Sjöstedt som dressat om klassikerna från den amerikanska sångboken i en ny fräsch kostymering. Med andra ord ”Gammalt vin i nya flaskor”. Martin är en perfekt samarbetspartner för Vivian som elegant ger den perfekta bakgrunden i ett välklingande ackompanjemang. Även solospelet bjöd på läckerheter. Niklas Fernqvist stadiga basspel och Johan Löfcrantz Ramsays rytmiska trumspel stärkte helhetsintrycket. Vivian och trion gjorde succé! I några nummer, Yesterdays, It´s Alright With Me och Prelude to a Kiss, förstärktes gruppen med saxofonisten Fredrik Lindborg och trumpetaren Karl Olandersson.
                   
                        Fotograf: Claes Tillander

Därefter storbandsjazz med den nya konstellationen Ekdahl-Bagge Big Band. Med Thad Jones-Mel Lewis Jazz band som förebild och inspirationskälla har de anammat den lekfullhet och intrikata finess som Thad stod för. Repertoaren var skriven och arrangerad av kapellmästarduon trumslagaren Per Ekdahl och pianisten Calle Bagge. Stämföringen är genial med stort utrymme för lekfulla soloinsatser. Av alla solister var det tenoristen Robert Nordmark som stack ut mest med ett vitalt spel som det sprakade om. Jag rekommenderar varmt deras debutalbum New Thing (DO Music Records) som spelades in sommaren 2016. Fortsätter man på den inslagna vägen går de en ljus framtid till mötes. Utvecklingspotentialen är hög!

Bangens konferencier, trumpetaren Nils Janson intog därefter scenen med sin kvartett där pianot trakteras av Jonas Östholm, basen av Per-Ola Landin och trummorna av Sebastian Ågren. De spelade genomgående Nils egna kompositioner från hans senaste album Alloy (Found You Recordings). I nuläget är Nils en av våra mest intressanta trumpetare. En lyrisk kreatör med härligt idérika infall. Han hade perfekt uppbackning av komptrion som gjorde ett gediget arbete bakom Nils trumpetutflykter.
                               Fotograf: Claes Tillander

Festivalens största överraskning och publikdragare var Lisa Nilsson som ackompanjerad av Erik Söderlind gitarr, Niklas Fernqvist bas och Chris Montgomery trummor avrundade för min del årets jazzfest på ett mycket underhållande sätt. Att hon är en duktig sångerska vet man sen tidigare men att hon hade sån jazzfeeling överraskade. Hon bjöd på en variationsrik repertoar med guldkorn från den brasilianska, amerikanska och svenska låtskatten tillsammans med utvalda låtar från deras egna repertoarer. Samtliga i komptrion var i gott trim och bjöd på en rad intressanta soloinsatser.
Till sist ett stort tack till arrangörerna som sytt ihop ett varierat program för alla smakriktningar.

onsdag 24 maj 2017

Recension 2017-05-21


Veteran med ungdomlig glöd!

Konsert
Sundsvalls Blåsorkester
Kulturmagasinet

Sundsvalls Blåsorkester, en av stans äldsta konstellationer, ångar på med stormsteg mot hundraårsjubileet. Denna musikinstitution lider inte av några störande åkommor utan är en veteran i full vigör som regelbundet bjuder Sundsvallspubliken på spännande och variationsrik musik.
I söndags fyllde man Kulturmagasinets foajé med sin årliga promenadkonsert. Under alla år, och det är många, som jag haft nöjet att lyssna på SBO har de alltid överraskat med repertoarer som ligger vida långt utanför den gängse mallen för en blåsorkester. Det tror jag hänger samman med att den kunnige och nyfikne ledaren Thomas Gathe vill att orkestern inte skall köra fast i gamla hjulspår utan att hela tiden vara på tårna och inte vara rädd för att prova på nya utmaningar. Utöver de musikaliska utmaningarna är orkestern alltid välrepeterad och motiverad. Ensemblespelet sitter som hand i handske och som alltid får man fin information av presentatören Jan Thim.

Konserten inleddes med Brudmarsch ur Slottssvit av Jerker Johansson. Ett stycke musik som trots sin ringa ålder, komponerat 1999, hade karaktär av både dalamusik och Wilhelm Peterson-Berger. En pampig start som sedan fortsatte med argentinsk tango signerad Astor Piazzolla. Piazzolla förnyade tangons utryck och rytmik till ett eget uttryck genom att lägga in diverse ingredienser från andra musikstilar som exempelvis jazz och konstmusik. Ett intrikat stycke som SBO tog sig igenom med elegans.
The Carneval of Venice eller på svenska ”Min hatt den har tre kanter” är ett klassiskt trumpetstycke som bland annat Harry James gjort berömt. Här fick vi höra den mycket begåvade 19-åringen Samuel Sandelius briljera med sin kornett. Utan stöd av noter spelade han stycket klanderfritt och fick därpå rungande applåder. SBO är en språngbräda för unga talanger som vill gå vidare och satsa på en musikalisk framtid. Samuel är en av dom och påpassligt fick han också ta emot Club Rotarys kulturstipendium på 5.000 kronor av klubbens president Per Dahlqvist med bistånd av Bo Westin. Lägg namnet Samuel Sandelius på minnet, ett embryo till något stort.

SM för blåsorkestrar äger i år rum i Linköping och samtliga tävlande spelar ett tresatsigt verk av Robert Russell Bennet, Symphonic Songs for Band. Ett mycket svårspelat stycke med mycket snåriga partier och rytmiska växlingar. Tre satser med olika karaktärer och intensitet. Efter SBO:s fina tolkning är jag övertygad om att de kommer att göra bra ifrån sig i tävlingen.
John Williams är en av SBO:s favoritkompositörer. Denna gång bjöds vi på ett mäktigt framförande av The Marches ur Star Wars. Musik med fylligt atmosfäriska klanger.

Den trevliga och variationsrika konserten fick en härlig avrundning med Chick Coreas klassiker Spain. Ett allt annat än lättspelat stycke med mycket intrikata melodislingor och en spännande rytmik. Det gällde för musikerna att hålla tungan rätt i mun i alla vindlingar och kringelkrokar.

Tack för en trevlig konsert!




måndag 8 maj 2017

Jazzrecension 2017-05-05


Jazzen lever!
Konsert med mera

Jazzfesten Sundsvall 2017 med Grace Kelly, Miriam Aïda, Jonas Kullhammar, Georg Riedel, Linda Pettersson, Svante Thuresson, Nils Landgren med flera
Tonhallen (fredag)

Den här helgen är Sundsvall centrum för den svenska jazzen. Ett evenemang av Sundsvalls Jazzklubb, Sundsvalls Kommun, Musik i Västernorrland och Svensk Jazz. Hela jazz-Sverige från Skåne till Norrbotten är samlade för att kongressa debattera, prisutdela och dryfta frågor kring den svenska jazzen. I samband med Jazzriksdagen bjuds det på musik i form av konserter på stan och som på fredagskvällen en välbesökt stor jazzgala i Tonhallen med många tunga namn. Vi fick vara med om ett tvärsnitt av hur den svenska jazzen har utvecklats och mår idag. Av det vi fick höra under kvällen kan man konstatera att totalt sett står svensk jazz stark. Även om några inslag fick mig att förvånat höja på ögonbrynen. I alla fall undertecknad sväljer inte allt med hull och hår.

Den nästan fyra timmar långa manifestationen, i två avdelningar, inleddes med några av svensk jazz framtid, Kulturskolans barnjazzgrupp, i Sonny Rollins blues Sonnymoon for two och fortsatte sedan med Länsungdomsstorbandet LUST och altsaxofonisten Grace Kelly som förutom bedårande saxspel väckte uppmärksamhet med sitt gröna hår och poppiga klädsel. Gitarristen Susanna Risberg tog oss med på en klangrik resa med sin trio innan Miriam Aïda rundade av första set med en latinsk rytmfest med fantastisk support av Mats Andersson gitarr och slagverkarna Ola Bothzén och Finn Björnulfsson.

I andra set var Norrbotten Big Band under Joakim Milders ledning husband till en rad solister. Först ut var saxofonisten Jonas Kullhammar med sin tandemsax Britta. Man kunde nästan tro att Roland Kirk återuppstått. I den följande Ballad for Bill visade Jonas magnifik klass med sitt tenorsaxspel. Alltför sällan hörda Linda Pettersson visade ypperlig form i Harry Edisons Centerpiece med vissling i introt där Johan Kristoffersson kryddade det hela med ett rivigt altsaxsolo. I ett lugnare tempo gav hon Fats Wallers fina Ain´t Misbehavin´ en ny fräsch kostymering. Jag vill höra mera Linda.

Duon Harald och Staffan Svensson bjöd på ett för mig obegripligt stycke. Vart var jazzens essens? Det har kunnat utgått.

Veteranen Georg Riedel bjöd på fint basspel tillsammans med Adam Forkelid piano och med NBB som dirigent i sitt egna verk Barnen i Bullerbyn med fint tenorsolo av Robert Nordmark. Därefter visade Karin Hammar sin eminenta klass på trombon, jazzsångens nestor Svante Thuresson sjöng Bill Evans vackra Waltz for Debby och Happy end of a love affair, Isabella Lundgren är något av vår Billie Holiday. Mycket känsla i uttrycket. Sist på manegen var Nisse Landgren som sattes på verkliga prov med sin röda trombon i några nyskrivna kompositioner. Fullblodsproffset Landgren klarade med bravur alla fällor och fallgropar. Imponerande.

Kvällen bjöd som sagt inte bara på musik utan välförtjänta utmärkelser till några av alla våra jazzutövare.

Årets Jazzkanna – för nydanande insatser inom jazzmusiken tilldelades trombonisten Karin Hammar.

Basisten till årets eldsjäl tilldelades Elena Wolay, jazzentreprenör med vurm för den fria jazzen.

För lång och trogen tjänst fick Svante Thuresson årets Lifetime Achievement. Ett hederspris för en livslång insats för jazzmusiken.

Orkester Journalens pris Gyllene Skivan – årets bästa jazzskiva – till Ellen Andersson Quartet.

Om någon tvivlar kan jag efter den här galakvällen försäkra er att den svenska jazzen lever och frodas i högönsklig välmåga. Framtiden är säkrad.



tisdag 25 april 2017

Jazzrecension 2017-04-24


Magnifik säsongsavslutning med Sisters of Jazz
Konsert
Sisters of Jazz ”It´s all about the ladies”
Jazzklubben, E-Street

Jazzklubben satte punkt för vårens Måndagsjazz med att bjuda på kvinnlig fägring. En sextett spelglada tjejer som kallar sig Sisters of Jazz. Utöver altsaxofonisten Amanda Sedgwick och trumslagaren Lisbeth Diers är de övriga, sångerskan Anna Pauline Andersson, trombonisten Lis Wessberg, pianisten Catrine Ullerup Frölund och basisten Ida Hvid nya bekantskaper för mig. Bortsett från kvinnliga jazzvokalister har jazzen sedan dess tillkomst dominerats av män. Därför är det kul att fler och fler kvinnor ägnar sig åt att spela jazz, för när det gäller talang är förutsättningarna likvärdiga mellan könen. Den här spelskickliga dansk-svenska sextetten har som motto att lyfta fram de dolda, framgångsrika kvinnorna inom jazzens olika epoker som står bakom text, musik och arrangemang till några av våra mest spelade och älskade jazzstandards, Mary Lou Williams, Peggy Lee, Marian Mc Partland, Sister Rosetta Tharpe, Ann Ronell, Nancy Hamilton och Dorothy Fields (textförfattare), för att nämna några.
De inledde den välbesökta kvällen instrumentalt med Mary Lou Williams Walkin´and Swingin´. Därefter tog sångerskan och bandledaren Anna Pauline Andersson kommandot för sitt svängiga band med en härlig tolkning av How High the Moon med en inlagd snutt av Charlie Parkers Ornithology. A P bjöd utöver den fina sången, på anekdoter om de olika musikpersonligheterna som innehöll en rad fakta som man inte hört tidigare. Hon hade också arrangerat merparten av materialet som spelades. Samarbetet mellan A P och bandet satt som hand i handske. De spelade välbalanserat och nyanserat så sången lyftes fram utan att dränkas. Vi fick höra ett väldrillat ensemblespel där blåsarna smälte samman fina stämarrangemang med sången på ett mycket njutbart sätt. Amanda som vanligtvis har mycket krut i luren höll tillbaka på uttrycket med tillbakalutade solon. Däremot gav trombonisten Lis Wessberg järnet i sina solon. Sin utsökta teknik visade hon med sitt obligatspel i duonumret My journey to the sky av Rosetta Tharpe. Danska basundret finns även på damsidan vilket Ida Hvid visade bakom A P:s sång i Good Morning Heartache av Irene Higginbotham. Jag höll nästan på att glömma Catrine Ullerup Fröland som var en rese bakom pianot med läckert ackompanjemang och många smakfulla soloinsatser. Kvällens vikarie Lisbet Diers bakom trummorna såg till att hålla fyr under pannan på ett utmärkt sätt. Samspelta Sisters of Jazz avrundade vårsäsongen på ett magnifikt sätt med både kända och mindre kända musikanter och textförfattare alltihop snyggt sammanknutet av Anna Pauline Andersson.



tisdag 18 april 2017

Jazzrecension 2017-04-17



Skönsång med sväng på E-Street
Konsert
Jan Lundgren Trio & Hannah Svensson
Jazzklubben, E-Street

För inte så länge sedan hette våra ledande jazzsångerskor Sonya Hedenbratt, Nannie Porres, Alice Babs och den oförglömliga Monica Zetterlund. Idag har jazzscenen intagits av begåvade efterträdare som Monica Borrfors, Rigmor Gustafsson, Isabella Lundgren, Viktoria Tolstoy och kvällens gäst Hannah Svensson. Bakom sig hade hon en välrenommerad trio med Jan Lundgren piano, Mattias Svensson bas och Zoltan Csörsz trummor.
Hannah scendebuterade för drygt tio år sedan och därefter har hon varit frekvent efterfrågad. Som dotter till gitarristen Ewan Svensson kom jazzen in tidigt i hennes liv. I början av karriären var Hannah mest en balladfreak. Samarbetet med Janne ”Loffe” Karlsson fick henne att ändra riktning som att förstå och älska när det svänger om musiken. Janne såg verkligen till att hon fick känna på riktigt jazzsväng. Hannah målar inte bara med sköna toner också med färger. Hon har nyligt haft en framgångsrik utställning i Ystad och även belönats med Falkenbergs kulturpris för 2016.

Hannah visade mycket övertygande sig vara säkerheten själv. Perfekt intonering, välbalanserat med en fin känsla för de melodier och texter hon framförde. Egna alster, blues och kända standards. Hon är en äkta jazzsångerska som har mod och kunnande att ta ut svängarna ordentligt. Hennes scatsång är både melodiös och halsbrytande.
Pianot med sina 88 tangenter räknas till musikens universalinstrument. En av våra allra bästa att hantera ett piano är utan tvekan Jan Lundgren. Jag vill påstå att han är Jan Johanssons och Bengt Hallbergs förlängda arm. Med sitt högst personliga uttryckssätt, lyriskt och längtande, har han för alltid spelat in sig i jazzhistorien. Det mjuka anslaget har ibland en explosivitet utan att störa helhetsintrycket. Improvisationerna är lika finurligt beräknade som när tanterna i Dalarna sitter på kammaren och knypplar. Det är lika viktigt att de rätta tonerna faller på plats som trådarna i knypplingsväven. Dessutom är Jan lyckligt lottad med att ha ett fantastiskt komp. Den skicklige basisten Mattias Svensson levererade både stadigt spänstiga basgångar och en rad läckra solon. Den rytmiske trummisen Zoltan Csörsz höll grytan kokande på ett utmärkt sätt. Han är en lyssnande trummis som med träffsäkerhet och elegans satte in sina inprickningar och rytmiska figurer utan att dominera.

En av vårsäsongens höjdarkvällar!    


tisdag 28 mars 2017

Jazzrecension 2017-03-27


Imponerande ungdomsstorband
Konsert
Sant Andreu Jazz Band
Jazzklubben, E-Street
Spanien har inte bara gitarrer, flamenco och pasodoble som musikaliska yttringar. De har även jazz på menyn vilket det välklingande ungdomsstorbandet Sant Andreu Jazz Band från Barcelona visade på måndagskvällen inför en imponerad och häpen publik. Vi ska tacka jazzklubben och det fina samarbetet med Musik i Västernorrland för det här gästspelet. Bandet leds av barytonsaxofonisten/basisten Joan Chamorro, en riktig eldsjäl som vurmar speciellt för jazzens tradition. Joan bor och arbetar i Barcelona som musiker och pedagog. Ungdomarna är i åldrarna 7 – 20 år och i deras utbildning ingår mycket lyssnande och sjungande av jazzmusik vid sidan av det rent instrumentella.

Det kändes att Chamorro med sitt jazzkunnande och bandet lagt ned åtskilligt med arbete för den här konstellationen visade en äkta känsla för jazzens grundelement. Skicklig instrumenthantering hos var och en resulterade i ett väloljat maskineri med välbalanserade ensembler, stor spännvidd, spänstigt, vitalt, nyanserat och svängigt. Just att det svänger är viktigt. Det finns ju storband som spelar så överarbetade arrangemang att musiken blir statisk och totalt orytmiskt.
Med tanke på det sätt de här brådmogna ungdomarna spelar undrar jag vad ska bli när det blir stora? Det var länge sedan jag hörde ett storband med så många drivna solister på diverse instrument plus sångerskor med Billie Holiday-känsla. Alla spelade som gamla rutinerade rävar med en imponerande auktoritet. Exempelvis violinisten som i Ellingtons Mood Indigo och Erroll Garners Misty gav en påminnelse om gamle fine Ray Nance som spelade violin i Ellingtons orkester. Traditionen lever vidare.  

Den entusiastiske ledaren Joan Chamorro, basist kvällen till ära, hade satt ihop en välsmakande repertoar med låtar av Carlos Jobim, Duke Ellington, Erroll Garner, Bobby Timmons, Clifford Brown, Louis Jordan, Cole Porter med flera. Den eller de som skrivit arrangemangen hade hållit sig till de traditionella spelreglerna utan experimenterande. Sant Andreu Jazz Band höll sig också strikt till swingepokens grundregel, det ska svänga.
Sammanfattnings en minnesvärd jazzkväll med ett band begåvade ungdomar som kan gå hur långt som helst på jazzens estrader. För det finns talang i massor.