tisdag 13 februari 2018

Jazzrecension 2018-02-12

Foto: Mats Olsson ST                     CBQ Stefan Isaksson

CBQ, våra bästa beboptolkare

Konsert
CBQ, förband: Kaktuspop
Jazzklubben, E-Street

Fem spelglada ungdomar som kallar sig Kaktuspop fick inleda måndagskvällen. Till vardags studerar de på musikskolan Birka i Östersund. De bjöd på en rad kända poplåtar i nya fräscha arrangemang. Samtliga visade sig från bästa sida med en rad fina soloinsatser. En eloge till utmärkta sångerskan Jonna Josefsson som enkelt och rakt presenterade melodierna. Vi får säkert höra mer av Kaktuspop.


Foto: Ulla Hörnell             Kaktuspop


I mitten på 1980-talet hade Christer Boustedt en kvintett som med pondus och energi höll Charlie Parkers beboptradition levande. Förutom Christer själv på altsax bestod kvintetten av Bosse Broberg trumpet, Åke Johansson piano, Ivar Lindell bas och Gilbert Matthews trummor. I september 1986 gick Christer hastigt bort och bandet ombildades till Contemporary Bebop Quintet. Tenorsaxofonisten Stefan Isaksson ersatte Boustedt och 2011 gick Åke Johansson bort så dagens CBQ mönstrade följande uppställning, Ulf Adåker trumpet/flygelhorn, Stefan Isaksson tenorsax, Göran Strandberg piano, Ivar Lindell bas och Gilbert Matthews trummor. Med andra ord fem fullfjädrade yrkesmän som med liv och lust fortsätter att botanisera i bebopens bördiga marker. Samtliga räknas in i elitskiktet av dagens svenska jazzmusik. Ulf Adåker, kraftfull och dynamisk trumpetare som vet att berätta en historia utan att upprepa poängen. Han är en av våra bästa jazzmusiker någonsin, rätta mig om jag har fel. Radarkompisen till Ulf är den fyndigt klurige tenorsaxofonisten Stefan Isaksson som utan stöd från någon förebild bjuder på ett virilt och fantasieggande nyttjande av harmoniken. Ibland klingar saxofonen med en skir spröd ton som för tankarna till Warne Marsh och Charles Lloyd för att snabbt lyfta och ändra färgbild till en mer sammansatt form Sonny Rollins. Ända sedan tiden i Fredrik Norén Band på 80-talet har han varit fast förankrad i toppen bland saxkollegorna.
Pianisten Göran Strandberg tycker jag är vårt svar på Bud Powell! Rätt eller fel, så är Göran Strandberg bäste pianisten betraktat med bebop-öron. Att Powell finns i botten av hans spel är givet men för den skull låter han inte som honom. Han är en mästerlig ackompanjatör, lyhörd och vaksam, lägger alltid rätta ackorden. Solistiskt är han en idéspruta med fantasifulla och intrikata vindlingar med inslag av kända melodisnuttar. Spelet formligen bubblar av glädje och kreativitet.
För den osvikligt rytmiska pulsen stod den stadige basisten Ivar Lindell, även utmärkt solist, och den pådrivande, hårdsvängande ”timekeepern” trumslagaren Gilbert Matthews. Oavsett tempo gav de musiken fin balans och stadga. Jag säger som Egil Johansen ”Bebop is beautiful”.

Foto: Mats Olsson ST             CBQ Ulf Adåker

tisdag 6 februari 2018

Jazzrecension 2018-02-05

Foto: Mats Olsson

Karnevalstämning med Storstan Street Brass

Konsert
Storstan Street Brass ”Mardi Gras Tour”, förband A Pop Supreme
Jazzklubben, E-Street

vällen inleddes med en kvartett musikstuderande ungdomar från Bollnäs Folkhögskola, Jenny Hedman sång, Christian Andersson gitarr, Jonatan Eriksson bas och Jakob Lindström trummor. Förutom Simon & Garfunkels Sound of Silence var den moderna repertoaren för mig okänd. Samtliga gjorde ett gott intryck så de har säkert framtiden för sig på jazzscenerna.
New Orleans brukar betraktas som jazzens födelseplats. Enligt författaren och musikforskaren Gunnar Harding var det en flera sekler lång process som inleddes när de första slavarna började röja upp träskmarkerna i Louisiana. Genom sin struktur och liberala syn på kontakt mellan raserna blandades olika musikuttryck vilket var gynnsamt för framväxten av det som skulle kallas jazz. New Orleans har fortsatt genom seklerna att värna ursprunget genom sina orkestrar och brassband. Skiftet 1800-1900 var brassbandens gyllene tid i New Orleans. Därefter dalade intresset men på 70-talet vaknade intresset till liv och många band startades. New Orleans värnar traditionen dels genom den årliga Mardi Gras-festivalen och genom att hålla liv i den gamla slitna Preservation Hall med mera. Med inspiration från brassbanden i New Orleans har Ångesonen och trombonisten/sångaren Leon Falk bildat Storstan Street Brass som i övrigt består av Hannes Junestav trombon, Isac Åberg, Elin Anderson trumpeter, Klas Eriksson tuba, Nicklas Dahlin tenorsaxofon, Jakob Bylund bastrumma och Oscar Johansson Werre virveltrumma.
Den riffbaserade musiken som S S B framförde har sina rötter i tradjazzen men har efter nytändningen på 70-talet blandat in både covers på kända melodier som funkiga, poppiga, moderna rytmer. Vi fick höra kända och okända brassbandslåtar men också svensktoppslåtar som Sånt är livet, Börja om från början, Guldbruna ögon. Det är en mycket rörlig musik som man rycks med av. Därur har även brassbanden hämtat sin musik. Hur det lät i början kan man bara gissa sig till förutom att det spelades i marschtakt vid gatuparader och begravningar. S S B bjöd den här måndagskvällen på en fartfylld karnevalsliknande fest som hyllade ”Mardi Gras”. Samtliga på scenen var på bästa spelhumör och alla blåsarna fick visa upp sig vid solistmikrofonen. Kapellmästare Falk bjöd även på festliga sånginslag. Kvällen avrundades med klassikern Bourbun Street Parade.

  Foto: Mats Olsson

tisdag 30 januari 2018

Jazzrecension 2018-01-29

Foto: Jenny Toresson ST

Spretigt och osammanhängande!
Konsert
Burn
Jazzklubben, E-Street

Åter står vi inför en ny spännande vårsäsong med ett digert utbud som gott och väl täcker hela stilskalan. I torsdagskväll drog det hela igång med en svängig blueskväll inför fullsatt salong då Sam Rocket & His Blues Prisoners musicerade.
Måndagskvällens konsert med sextetten Burn var ett samarbete mellan jazzklubben och Musik i Västernorrland. Att gå på en konsert utan att veta något om vad som kommer att hända på scenen är en utmaning jag gillar. Vid en titt i programmet såg jag bara ett bekant namn i gruppen Burn, nämligen trombonisten Karin Hammar. I övrigt var de andra i den internationella sextetten nya bekantskaper, norskan Hilde Gunn Öiseth trumpet, sydafrikanskan Shannon Mowday saxofoner, basklarinett, tyskan Sandra Hempel gitarr, danskan Ida Gormsen bas och fransyskan Julie Saury trummor. Då musik oavsett genre är ett internationellt språk har det ingen betydelse från vilken världsdel man kommer.
De har samlat intryck från en rad olika stilikoner som 70-talets Miles Davis, Ornette Coleman, Herbie Hancock, Brecker Brothers, spansk musik och nordisk folkmusik, med flera och mixat ihop det till en egen brygd. Tyvärr hade man missat att krydda mixen med puls och sväng. Jag hade läst på nätet att den här internationella sextetten med skickliga instrumentalister var något extra. Därför blev jag besviken på deras egenkomponerade musik som jag upplevde som spretig och osammanhängande och med tematiska upprepningar som orytmisk och statisk. Det var inte ofta man fick chansen att stampa takten. Burn betyder förbränna men det var sällan det hettade till, det var mer typ gräsbrand. I demokratisk anda spelade samtliga solon och den som stack ut mest var Karin Hammar med sitt fantasifulla trombonspel. Sammanfattningsvis har klubben bjudit på bättre vårpremiärer!

Foto: Jenny Toresson ST

söndag 21 januari 2018

Jazzrecension 2018-01-20

Foto: Jenny Toresson ST

Jazzens nya stjärnskott charmade publiken!

Konsert
Kulturfestivalen

Andrea Motis Quintet, Tonhallen

Den pågående kulturfestivalen, den femte i rad, inleddes på lördagskvällen med länsungdomsstorbandet LUST under ledning av Fredrik Norén. Därefter följde i samarbete med jazzklubben det nya stjärnskottet på den europeiska jazzhimlen. Barcelonabaserade sångerskan, trumpetaren, saxofonisten och kompositören Andrea Motis tillsammans med ett förnämligt komp bestående av Ignasi Terazza piano, Josep Traver gitarr, Joan Chamorra bas och Esteve Pi trummor.
Andrea har fostrats i den unika jazzskolan St. Andreu Jazzband som drivs av den entusiastiske eldsjälen, ovan nämnde Joan Chamorra, i den Barcelonska stadsdelen St. Andreu. Chamorrra skall ha en stor eloge som driver skolan utan statliga eller kommunala bidrag. Hans egen insats och stöd av sponsorer får hjulen att snurra. Hans pedagogik är berömvärd. Alla skall sjunga, parallellt med att lära sig ett instrument och därefter spela låtar som är standard i jazzrepertoaren. Med den i botten kan man ge sig på musik av annan karaktär.
22-åriga Andrea Motis inledde kvällen med standardnumret He´s Funny That Way. Hon behövde inte sjunga många takter förrän jag tänkte, så ung, men sjunger med en känsla och inlevelse som brukar komma med åren. Utan vidare jämförelser fraserar och textar hon lika avslappnat och tillbakalutat som Billie Holiday på sin tid. Hon fortsatte första avdelningen med mera standards, bossa novor och gissningsvis något eget opus. Utöver den läckra sången bjöd Andrea på ett trumpetspel i yppersta klass. Hon spelade med fin balans finess- och idérika solon utan publikfriande manér.

Efter pausen höjdes temperaturen åtskilliga snäpp för då förstärktes Adreas kvintett med blåsarna från High Coast Jazz Orchestra. Hon inledde med att hylla Ella Fitzgerald med hennes första hitlåt, A Tisket, A Tasket där också Fredrik Norén blommade ut i ett fint trumpetsolo. Därpå följde en kavalkad av sköna standards, Georgia, Them There Eyes, My One and Only Love, Exactly Like You, Sister Sadie och Your Not A Kind. Utöver Andreas magnifika trumpetspel gjordes berömvärda solistinsatser av Mats Bäck tenorsax, Simon Fransman trombon, Jan Magnefors altsax. Till sist en eloge till det välspelande kompet som stöttade på ett mycket bra sätt. Alla bjöd dessutom på minnesvärda soloinsatser. När man ser minspelet, med ett smittande leende, på basisten Joan Chamorra förstår man att han har lätt för att få ungdomarna hemma i Barcelona att spela jazz. Till sist kan man ju undra vad det skall bli av Andrea Motis när hon blir stor. Musikaliskt är hon ju redan vuxen!  

Foto: Jenny Toresson ST

tisdag 28 november 2017

Jazzrecension 2017-11-27

Foto: Jenny Thoresson ST

Stor jazz i det lilla formatet
Konsert
LSDz plays Swedish Dansband, förband Jazz´t Kids
Jazzklubben, E-Street

Höstsäsongens finalkväll av Måndagsjazzen inleddes med barnjazzgruppen Jazz´t Kids. Det är kul att Jazzklubben lyfter fram den kommande jazzgenerationen. Innan det var dags för LSDz återkallades hela Jazz´t Kids av Daniel Fredriksson för ett rungande tack för framträdandet.
För den oinitierade är LSD det samma som den livsfarliga drogen. För den initierade är LSD också en av den svenska jazzens mest intressanta smågrupper där Fredrik Lindborg trakterar saxofoner och basklarinett, Martin Sjöstedt bas och Daniel Fredriksson trummor. Den hälsobringande drog de levererar är skönt avspänd kammarjazzmusik som vederkvicker kroppen och själen. Att spela pianolöst är ingen ny företeelse inom jazzen. I början på 50-talet kom Gerry Mulligans pianolösa kvartett. Men det var 1959 som Sonny Rollins gjorde sensation med sin banbrytande trio. LSD har både influerats och inspirerats av Rollins trio men valt att trampa upp en egen musikalisk väg. Vilket framgår tydligt med att lägga till ett z: a i trionamnet för att de spelar en repertoar hämtad från bland annat dansbandsvärlden, Duke Ellington, Erroll Garner och lite hemsnickrat.

Fredrik Lindborgs tjänster har utöver LSDz anlitats av en rad orkestrar, TV, filmindustrin med mera. Hans saxofon- eller basklarinettspel är kraftfullt, utåtriktat med mycket pondus. Tenorsaxspelet skimrar av impulser från Sonny Rollins och Dexter Gordon och på barytonsaxen och basklarinetten känns närheten till Harry Carney. När han sträcker ut i vindlande improvisationer som bubblar av idérik fraseringskonst blottar han sin storhet.
Martin Sjöstedt är en extremt begåvad musiker som obehindrat hoppar mellan basen och pianot och när andan faller på också spelar tenorsax. Den här kvällen trakterade han basen på ett mästerligt sätt med härligt gungande basgångar och fyndiga solon. Det fina samarbetet med trumslagaren Daniel gav Fredrik en rytmiskt stabil grund att stå på. Fredriksson är de små medlens mästare när det gäller att få det att svänga.

I pausen utdelades Jazzklubbens Ungdomsstipendium till en ung begåvad musiker. I år var det Eric Carlsson från Liden som förärades priset för sitt idoga jazzintresse och viljan att förkovra sig. Eric spelar bastrombon och tuba och han har många järn i elden. Hans spelar i Länsungdomsstorbandet LUST, Sundsvalls Blåsorkester, Paradorkestern och Nevergreen Big Band. Grattis till en välförtjänt stipendiat.
Jazzhösten fick en perfekt avrundning när trion LSDz satte hela E-Street i gungning med sina spännande tolkningar av kända dansbandslåtar.



Foto: Jenny Thoresson ST

fredag 24 november 2017

Jazzrecension 2017-11-23

Foto: Mats Olsson ST

Inga ålderskrämpor hos jubilerande Good Morning Blues
Konsert
Good Morning Blues
Jazzklubben, E-Street

För femtio år sedan strålade fyra grabbar samman i Uppsala och bildade ett band som kallades Four and the Blues. Föga kunde de ana att det var starten på det som kom att kallas Good Morning Blues som i år firar 50-år. De är ett av våra äldsta band för klar etta är Whispering Band i Örebro som hållit ut i 80 år hittills. Men det unika med G M B är att de fyra originalmedlemmarna har varit med under hela resans gång.
De flesta av G M B medlemmar är sedan länge kända och etablerade namn på den svenska musikscenen. Den ursprungliga kvartetten består av Claes Janson sång, gitarr, Jan Wärngren piano, för kvällen ersatt av Mikael Skoglund, Thomas Lindroth bas, sång och Björn Sjödin trummor. Därefter har tillkommit John Högman saxofoner, Bosse Broberg trumpet, Anders Johansson gitarr, ersatte Thomas Arnesen 2004 och Hampus Adami trombon. Namnet Good Morning Blues tog de för det var enda låten Claes och Thomas kunde tillsammans. De har blivit bandets signaturmelodi. Idag spelar de en bred repertoar där även kända jazzklassiker fått plats. Det måste vara unikt att personkemin fungerat under så lång tid. Det har gått väl tack vare den gemensamma nämnare, kärleken till bluesmusiken. Inget originellt recept precis men klart hållbart, vilket framgick väl den här kvällen. De varierar med stor skicklighet de kända och mindre kända bluestolvorna och ger dem en jazzig karaktär. Men de är heller inte rädda för att ge sig på musik av modernare karaktär.

Utan vidare jämförelse kom jag osökt att tänka på legendariske B. B. King när Good Morning öppna spjället i kvällens öppningsnummer Grow to Old med sång av Claes Janson och fina solon av John Högman tenorsax, Bosse Broberg trumpet, Hampus Adami trombon och Anders Johansson gitarr. För King var också omgiven av skickliga blåsare. En stor skillnad är att i Kings band var han hela tiden i focus. G M B är ett helt igenom demokratiskt band där man delar broderligt på sånginsatserna och på det instrumentala soloutrymmet. Att Claes Janson är ett riktigt bluestroll med rätta känslan visade han och bandet bland annat i tolkningen av Thelonious Monks mästeropus Blue Monk med berättande svensk text och Oscar Brown Juniors Work Song. Riktiga godbitar. Bandet är ett väl sammansvetsat kollektiv och med mycket gedigna solister i Broberg, Högman och Adami. Det är imponerande att de med sina 50 år på nacken har spelglädjen och gnistan på topp. En toppkväll!
Foto: Mats Olsson ST

måndag 20 november 2017

Jazzrecension 2017-11-20

Foto: Mats Olsson ST

Enahanda och långtråkigt

Konsert
Anders Hagberg med Melodic Melange
Jazzklubben, E-Street

Mina första och hittills enda möten med saxofonisten, flöjtisten Anders Hagberg har jag fått med gruppen Mynta och genom hans Wind Duoskivor med basisten Yasuhito Mori. Därför var det med nyfikenhet och förväntan jag såg fram emot att få vara med på en spännande musikupplevelse med nuvarande gruppen Melodic Melange. Förutom Anders medverkade basisten Johannes Lundberg, slagverkaren Lisbeth Diers och Ahmed Al Khatib oud (arabiskt stränginstrument, luta, föregångare till gitarren).
Med fantasins hjälp förflyttades man till något orientaliskt ställe med palmer, varmt i luften och vågor som kluckar mot stranden. I den miljön bjöds vi på en resa där den gissningsvis mestadels hemsnickrade musiken var en mix av ingredienser från jazzen, orientalisk- och samisk musik, svensk folkmusik. Att försöka sätta någon form av etikett på deras musik är omöjligt. Jag vill kalla den världsmusik med jazzens improvisation. För mig känns deras gränsöverskridande inriktning som en fortsättning på 70-talsgrupperna Sevda och Iskra.

Musik är ju en abstrakt konstform som kan vara melodiskt vacker, ljuvt harmonisk, kaotisk, upprorisk etc. Alla slags emotionella bottnar kan läggas in i det musikaliska budskapet. Med såna skickliga  instrumentalister som i den här kvartetten hade jag faktiskt väntat mig lite mera drag i budskapet. Musiken med Hagströms flöjt i centrum, låt efter låt, påminde om en lång kamelkaravan som lunkade fram i öknen i stadigt samma tempo. Så när det bevisligen finns en stor potential i dessa musiker, outnyttjad kapacitet, ska den lyftas fram och nyttjas.
Sammanfattningsvis en kväll fjärran vad jag kallar jazz. Vi fick höra skickliga instrumentalister med ett budskap som inte tilltalade mig. Det blev enahanda, långrandigt och tråkigt.


Foto: Mats Olsson ST