måndag 16 oktober 2017

Jazzrecension 2017-10-16


Foto: Mats Olsson

Rytmiskt latinkok med Kronkvist
Konsert
Fredrik Kronkvist – Afro-Cuban Supreme
Jazzklubben, E-Street

Första gången jag hörde Fredrik Kronkvist var kring millenniumskiftet. Har sedan lyssnat flitigt på hans skivinspelningar och så att säga följt med i utvecklingen. Från att ha varit stadigt förankrad i beboptraditionen med Charlie Parker som ledstjärna har Fredrik stegvis skapat sig en personlig plattform att stå på. Hans senaste projekt är att åter lyfta fram den afro-cubanska jazzen i rampljuset. Den förste att göra det var Dizzy Gillespie som på 40-talet gästade Cuba och blev helt betagen av den inhemska musiken och dess eldiga rytmer.
Fredrik som själv trakterade altsaxofon hade för att ge musiken bästa tänkbara inramning anlitat likasinnade musiker, Martin Sjöstedt piano, Johnny Åman bas, Jason Marsalis trummor och Eliel Lazo congas. Vi fick kvällen till ära följa med på en oförutsägbar och rytmiskt spännande resa i John Coltrane och Dizzy Gillespies tassemarker. Deras musik tillhör inte det mest lättspelade. Rytmiska förskjutningar och taktartsändringar kan ju ställa till det om man inte är lika skärpt som Kronkvist och hans manskap. Det är kul med Fredrik som inte räds att ta ut svängarna i sina bländande improvisationsutflykter. Det märks att han trivs när han får sträcka ut i spelet som är syrerikt, luftigt, lättsvävande, med sinnrik harmonisering.

Mångsysslaren Martin Sjöstedt är kanske mest känd för sitt helgjutna basspel. Men han är också en elfenbenets arkitekt vilket han visade med ackuratess denna kväll. Han är en effektivt lyhörd ackompanjatör som målar harmoniskt fylliga ackord med bred såväl som smal pensel. Tillika en frimodig solist som med friskt mod och fantasirikedom trampade oförskräckt ut i harmonikens orörda marker.
Då musiken genomgående hade afro-cubansk prägel vilade det ett tungt ansvar på trion i kompet. Johnny Åmans grundmurade basspel, även solistiskt, gav slagverksduon Jason Marsalis och Eliel Lazo fritt fram att bjuda på rytmiskt fyrverkeri. De tog rejält för sig men lyssnade även noga på sina spelkamrater så helheten blev ett välfungerande teamwork.

Tack till Musik i Västernorrland för samarbetet som gjorde den här fina jazzkvällen möjlig!

Foto: Mats Olsson

                
  Foto: Mats Olsson

måndag 9 oktober 2017

Jazzrecension 2017-10-09

Mathias Algotsson och Svante Henrysson                                      
Foto: Ulla Hörnell

Udda jazzkväll som gick hem
Konsert
Mathias Algotsson & Svante Henryson, Peterson Berger Revisited
Jazzklubben, E-Street

På måndagskvällen bjöd Jazzklubben och Estrad Norr på två kontrastrika konstellationer där duon Mathias Algotsson piano och Svante Henryson cello bjöd på intim kammarjazz med kända, mindre kända och egenkomponerade melodier. Ju mindre sammansättningen är desto friare och lekfullare musik. Det finns inga hinder att spränga gränser och ge sig ut på spännande och oförutsägbara äventyr i harmonikens outforskade marker. Ibland känns musiken ödesmättad med cellons sköra klang i kontrast till pianots lyster. Mathias och Svante trivs tillsammans som två lekkamrater i parken som försöker att överträffa varandra med sina hyss. Mathias är en lyhörd ackompanjatör som vet att lägga de rätta ackorden och som solist bjuder han alltid på det oväntade med finurlig fraseringskonst. Svante med sin klassiska skolning tog ut det bästa ur cellon med teknisk finess. Han varierade mellan pizzicato- och stråkspel med mästerlig hand. Hans musikaliska kunnande passar lika fint inom jazzens hägn, vilket han visade här, som i klassisk musik och hårdrock. Det är inte för inte han är en världsartist!
Efter paus intogs scenen av pianisten Peter Knudsen, tenor- och sopransaxofonisten Joakim Milder, basisten Svante Söderqvist och trumslagaren Thomas Nyqvist som hyllade den legendariske kompositören Wilhelm Peterson Berger (1867-1942) med att på ett modernt sätt spela hans musik, bland annat ur Frösöblomster, och ge den en ny lyster. Redan på 50-talet gjordes tappra försök att mixa jazzens element med klassisk musik. Stilen fick namnet The Third Stream och blev aldrig någon succé trots arrangörer som Gunther Schuller, John Lewis och J. J. Johnson. Att i stället göra som Knudsen, använda kvartettformatet, för att överskrida gränsen ger friare ramar till nyskapande. I stället för en massa klanger blir det ett intimt samtal mellan instrumenten där utrymmet för var och en är demokratiskt lika. Joakim Milders coolt avspända och välformulerade saxofonspel passar i sammanhanget som hand i handske. Milder har alltid hållit sig på jazzens coola arena, alltid polerad och artig i sitt spel, sällan rebellisk och uppkäftig. Inom den ramen bjuder på läckert kreativ fraseringskonst. Knudsen heltäckande pianospel i fin samklang med basen och trummorna gav det hela en perfekt inramning. Med det här respektfulla framträdandet av Peterson Bergers musik, tror jag även om han ibland kallades Peterson Arger skulle ha gillat de här moderna tolkningarna. En udda men bra jazzkväll.


Peterson Berger Revisited                                        Foto: Ulla Hörnell






tisdag 3 oktober 2017

Jazzrecension 2017-10-02


Skönt 60-talsskimmer med Erik Norström
Konsert
Erik Norström/Hasse Bergfors Sextett
Jazzklubben, E-Street

Jazzen har alltid haft och har ett grundmurat fäste i Göteborg. Under 1950-talet var Göteborgsbaserade Gunnar Johnson Kvintett en av Sveriges främsta smågrupper med legenden Jan Johansson vid pianot. En av blåsarna, tenorsaxofonisten Erik Norström hade 1956 flyttat från Ö-vik för att ansluta till bandet. Kvintetten upplöstes 1959 och musikerna gick åt var sitt håll. Erik fortsatte att spela med flera svenska jazzstorheter som Lars Gullin, Jan Johansson, Sonya Hedenbratt och internationella som Dizzy Gillespie, Oscar Pettiford, Stan Getz och Dexter Gordon, de senare vid deras turnéer i Sverige. På 60-talet var han med i Radiojazzgruppen och på 1980-talet Sveriges Radio Big Band. Så småningom blev Norström musiklärare och har varvat arbetet med spelningar på fritiden.
I måndagskväll strålade Erik samman med trumpetaren och flygelhornisten Hasse Bergfors, trombonisten Lars-Göran Dimle, pianisten Jonas Öberg, basisten Tobias Helén och trumslagaren Martin Eklöf. Utan vidare jämförelser kom jag osökt att tänka på Art Farmer-Benny Golsons Jazztet som tänkbar förebild. Hur som helst bjöd Erik & Co på en nostalgisk resa i jazzens gyllene epok, det vill säga 50- och 60-talen då jazzen var musiken man både lyssnade på och dansade till. Repertoaren var en skön mix av Eriks egna låtar och kända jazzstandards. Erik som passerat de åttio har fortfarande ett härligt ungdomligt sting i luren och skaparkraften är på topp. 1958 turnerade han med Stan Getz som jag vet var imponerad av Erik. Han har med all rätt lovordats för sin personliga stil, präglad av rytmisk balans och en varm, sinnlig ton och setts som jämbördig med de främsta i den amerikanska jazzen.

Hasse Bergfors är en riktig allroundmusikant. Hans trumpet- och flygelhornsspel passar i alla lägen, i storband och som här där han är en kreativ samtalspartner till Erik och Lars Göran. Spelet glöder, fullt av energi med fantasifulla fraseringar.
Lars-Göran Dimle, till vardags trombonist i Göteborgs Symfoniker visade att han även behärskade jazzidiomet. Han levererade en rad svängiga och smått intrikata solon som övertygande visade instrumentbehärskning.

Bakom blåsarna satt en väl sammansvetsad trio med den lyhörde pianisten Jonas Öberg som var både en effektiv ackompanjatör med fylliga ackord och en flyhänt målande solist. Tobias Helén vid basen bjöd på härligt tunggung och i Oscar Pettifords snåriga opus Tricotism fick han visa sig i helfigur. Martin Eklöfs effektfulla trumspel knöt fint ihop den rytmiska säcken. Han spelar sparsmakat och sätter markeringar och inprickningar med perfekt precision. Sammanfattningsvis en härlig jazzresa med 60-talsskimmer.

onsdag 27 september 2017

Jazzrecension 2017-09-25


Foto: Mats Olsson
Konsert
Snorre Kirk Kvintett
Jazzklubben, E-Street

Måndagskvällens session, ett teamwork mellan Jazzklubben och Musik i Västernorrland, bjöd på en svängig tillställning med den för mig okände Snorre Kirk och hans kvintett. Exilnorrmannen och trumslagaren Kirk, boende i Köpenhamn, anses vara en av Europas snabbast stigande jazzstjärnor. Som kompositör och bandledare tilldelades han 2012 utmärkelsen Årets Jazzskiva i Danmark. I sitt musicerande är han både progressiv och traditionell. Med andra ord en slags modern mainstreamer.  I Kirks kvintett ingår förutom Snorre tenorsaxofonisten Jan Harbeck, kornettisten Tobias Wiklund, pianisten Magnus Hjort och basisten Lasse Mörck Nielsen.
Redan i öppningsnumret kändes det att Snorre Kirk botaniserat friskt i den jazzhistoriska myllan. Hans musik som har kopplingar till Duke Ellington, Charles Mingus och Miles Davis är bara en liten del i hela hans musikaliska spektra. Med fingertoppkänsla har han plockat det bästa från olika tidsepoker och blandat samman det i en smältdegel. Resultatet har blivit en personlig spelstil vilket gett avtryck i ett personligt sound och ett vältajmat ensemblespel. Fem skickliga musiker som klarar av swing och kollektiv New Orleansimprovisation med en oerhörd elegans och finess. Deras individuella prestationer gick heller inte av för hackor.

Kornettisten Tobias Wiklund är en genbärare av Cootie Williamsskolan. Med teknisk bravur spelade han många och långa fina solon med koppsordin. När han spelade öppet fick han mig att tänka på Bill Hardman. Tenorsaxofonisten Harbeck är gamle legenderna Ben Webster och Paul Gonsalves förlängda arm. Det finns en aura i spelet utan att vara direkt eftersägande. Luftigt och ledigt. Hans kreativt spännande soloutflykter var både igenkännande och nyskapande. Precis som man vill ha det. Pianisten Magnus Hjort visade en oerhörd bredd kapacitet i sitt spel. Ibland kunde man känna pianoklangen från Ellington för att snabbt skifta till avantgarde kollegan Jaki Byard. En lysande ackompanjatör med fylliga ackord och skapande solist med spännande och intrikata fraseringar.
Mörck-Nielsen, en av många i den framgångsrika danska basfamiljen höll med stadig hand den rytmiska pulsen perfekt. Hans trygga spel är sprunget ur Ray Brown-skolan där grundarbetet går före teknisk uppvisning. Han visade också mäkta fingerfärdighet i en red solon.

Kapellmästare Kirk bakom trummorna spelade sparsmakat. Den tekniska skickligheten hölls tillbaka och han nöjde sig med att hålla takten, stötta och lyfta fram sina medmusikanter. Sammanfattningsvis en personligt, stilfull och elegant jazzkväll!

Foto: Mats Olsson
Jan Harbeck tenorsax och Magnus Hjort piano

måndag 18 september 2017

Jazzrecension 2017-09-18


Avspänt och svängigt
Konsert
Erik Söderlind Band
Jazzklubben, E-Street

Efter Bernt Rosengrens formidabla öppningskonsert förra måndagen fortsatte Måndagsjazzen med kammarjazz i världsklass i form av Erik Söderlind Band med Erik själv på gitarr, Filip Ekestubbe piano, Niklas Fernqvist bas och Chris Montgomery trummor. Utan vidare jämförelser är Erik Söderlinds band en nutida variant på Oscar Petersons olika kvartetter med den skillnaden att det är gitarren som står i centrum.
Vårt lilla land kan ståta med en rad framgångsrika jazzgitarrister som hävdar sig både nationellt och internationellt. En av dem är Erik Söderlind som har en spelstil som bottnar i den amerikanska tradition där de första gnisttändarna var Eric Clapton och B. B. King. Sedan upptäcktes andra inspirationskällor som Wes Montgomery, Grant Green, George Benson, Tal Farlow med flera. Alla dessa storheter har givit Erik vitaminrik näring för att utveckla och forma ett eget personligt uttryck. På liknande sätt som Wes Montgomery spelade använder inte Erik plektrum utan bara fingrarna vilket gör att tekniken blir annorlunda och soundet får en mjukare klang. Med sina färdigheter kan han verkligen i sina solon berätta en historia på ett intressant sätt. Det klingande underlaget till sina berättelser inleddes med Wes Montgomerys Fried Pies och fortsatte George Colemans Amsterdam in Dark, You never know what you mean to me, klassikern Darn that dream, Eriks egen French Connection och Fernqvists Home Made, Love for sale med flera.

Pianisten Filip Ekestubbe var en ny positiv bekantskap. Hans energi- och rytmiskt laddade pianospel fick mig osökt att tänka på Wynton Kelly som bland annat kompade Wes Montgomery. Han stöttade Söderlind på ett utmärkt sätt, mycket elegant och följsamt, med harmoniskt bärande blockackord. Det var också friska tag i solospelet som bjöd på spännande utflykter i harmonikens tassemarker. Kreativt, fjärran klichéfraserande.
Basisten Niklas Fernkvist som dagen till ära fyllde trettio år höll den rytmiska pulsen stadigt på äkta Ray Brown-manér. Hans tekniska färdigheter visades på ett övertygande sätt i solonumret Tricotism av Oscar Pettiford.

Trumslagaren Chris Montgomery är fyrspannets sammanhållande länk och primus motor. Han är de små medlens mästare som sätter markeringar och inprickningar med finess och rytmisk perfektion. En kväll med kammarjazz av högsta klass!       

fredag 15 september 2017

Jazzrecension 2017-09-11


Rosengren håller stilen!
Konsert
Bernt Rosengren Quartet & Christina Gustafsson
Jazzklubben, E-Street

Sommaren som aldrig kom är över och hösten är kommen. Ett säkert tecken på detta är att jazzklubben slagit upp portarna för höstsäsongen. Premiärkvällen spelade den levande ikonen tenorsaxofonisten Bernt Rosengren med sin kvartett och sångerskan Christina Gustafsson.

Bernt Rosengrens magnifika karriär inleddes som medlem i gruppen Jazzclub 57.  1958 togs han ut som medlem av Newport Youth Band som framträdde i New York och på den anrika Newportfestivalen. Han har en diger meritlista på vilka han spelat och gjort skivor med men han har också genom åren haft många egna konstellationer. Sedan början av 60-talet är han den mest betydande tenorsaxofonisten i svensk jazz och en centralgestalt i Stockholms jazzliv. Hans uttrycksfulla och harmoniskt välformulerade spel har blivit en förebild och inspirationskälla för många saxofonkollegor. Trots diverse svackor i jazzkonjunkturen genom åren har Bernt aldrig gjort avkall utan strikt hållit sig till sitt idiom.
Igår kväll var Bernt med kvartetten på ett kärt återbesök med sina femton år tillbaka trogna vapenbröder, Stefan Gustafsson piano, Hans Backenroth bas, Bengt Stark trummor och nya tillskottet sångerskan Christina Gustafsson.

Kvartetten öppnade kvällen med The best thing for you is me följt av Horace Silvers Nica´s dream och balladen I keep loving you av Bud Powell. Rosengren visade direkt sin konstnärliga ådra som tonmålare. Med fantasi och elegans målar han tonslingor med både smala som breda penslar. Spelet är luftigt lättsvävande genomsyrat av en sinnrik harmonisering med en välanpassad rytmik. Oavsett tempo är det full kontroll på händelseutvecklingen. Allt sitter perfekt. Efter den starka öppningen intog sångerskan Christina Gustafsson, syster till Rigmor, scenen och började med klassikern Almost like being in love därefter ett eget opus, In the light of New York. På klämkäck värmländska tolkade hon Povel Ramels Den sista jäntan. Christina är en naturbegåvning som sjunger direkt ur hjärtat inlevelse- och känslofullt utan tillgjordheter. En  välbalanserad fin röst utan störande vibrato. Före paus spelade kvartetten en härlig version av gamla standardnumret Autumn Leaves. Efter paus bjöds vi på mera örongodis ur jazzens standardrepertoar, Indiana, If I´m lucky med flera.
Nu är det inte bara Bernt och Christina som ska harangeras även den lysande komptrion med den lyhörde pianisten Stefan Gustafsson som fyllde på med sinnrika ackord och ett fantasifullt solospel. Hans Backenroth serverade som vanligt ett gediget basspel med rytmiskt stadiga basgångar i fint samarbete med trumslagaren Bengt Stark. Han bjöd också på en rad tekniskt intrikata solon, bland annat med stråke. På ett utmärkt sätt knöt Stark den rytmiska säcken med ett variationsrikt trumspel som stöttar utan att bli dominant.

Än en gång visade Bernt att gammal är äldst. Fyller 80 år på julafton.
Han står tveklöst orubbad på den svenska tenorsaxtronen. Tack för en skönt svängig kväll!




tisdag 25 juli 2017

Jazzrecension 2017-07-24



Örongodis med en fläkt från Wivextiden
Eije Oscarsson, Gösta Svensson, Kjell-Arne Bladh, Roland Bolander och Gunilla Öberg

Tranvikens restaurang

För fyra år sedan dök 60-talets hetaste Sundsvallsmusiker Eije Oscarsson upp på Tranvikens restaurang med Roland Bolanders band Ol´ Blue Bells. I måndags var det dags igen med Eije på scenen och denna gång med pianisten Gösta Svensson, basisten Kjell-Arne Bladh, trumslagaren/sångaren Roland Bolander och vokalisten Gunilla Öberg. Som vid förra gästspelet fick vi vara med på en nostalgitripp från den legendariska Wivexepoken som Eije och Roland var högst delaktiga i. Bara man nämner ordet Wivex för någon kommer minnena och återblickarna. Eije tog sitt pick och pack 1963 och flyttade till Skellefteå för att bli butiksföreståndare på en musikaffär. I Skellefteå bildar han en ny orkester som blev Eijes Showtett. Numera bor han i Helsingfors och delar frikostigt sina tjänster med olika finska band, bland annat UMO Big Band. Han har fortfarande torrt krut i luren vilken han direkt visade i inledningsnumret Jones av Duke Ellington. Improvisationerna bubblade av glöd, energi och fantasi. Ibland, på Dexter Gordonmanér, slängde han in någon fras från kända melodier. Frikostigt levererar han det han vill säga med sin tenorsax. Han bjöd också på avspänd sång i Duke Ellingtons Don´t Get Around Much Anymore med rolig text av Hasse Alfredson. Eije är en riktig speleman som vet hur man skall ta en publik.
Det gäller också för sångerskan Gunilla Öberg. Ett choséfritt naturbarn som på ett naturligt och äkta sätt lyfter fram essensen i gamla fina örhängen ur den Amerikanska Sångboken. Hon är, förutom en bra sångerska, en scenartist som har ett ledigt och humoristiskt mellansnack utan att göra sig till. Värd att lyftas fram mer i rampljuset.

Bakom solisterna satt ett solitt komp med den alltid välspelande pianisten Gösta Svensson, spelevinken och pådrivande basisten Kjell-Arne Bladh och den härligt svängige trumspelaren Roland Bolander som även till och från luftade lungorna med sin personliga sång. Efter det sedvanliga extranumret som publiken applåderade fram rundade man påpasslig av med Vera Lynns klassiska We´ll Meet again. Eije och medmusikanter är välkomna åter!