söndag 26 april 2015

Recension 25 april



Caprice och Taube en fullträff

Caprice: Kjell Lönnå med körer och Sven-Bertil Taube
Tonhallen, Sundsvall 

Den här årstiden är det vanligt vid den dagliga promenaden att kolla om det dykt upp något vårtecken, som tussilago och vitsippor. Sädesärlan har ännu inte gjort entré men andra fåglar som aviserat att våren är här spelar av hjärtans lust i skogar, gläntor och gärden.
Våren i Sverige är mycket speciell för i södra änden är redan vårbruket överstökat och i norra änden är skidsäsongen ännu inte över. På våra breddgrader är det säkraste vårtecknet när Kjell Lönnå bjuder på sin stora sångfest Caprice. As time goes by kan man säga för denna gång är den fyrtiosjätte i ordningen sedan starten och Kammarkören firar femtioårsjubileum i år. Imponerande! Vilken annan kör i Sverige har haft samma ledare i femtio år.
Vårystra och sånghungriga vällde körmedlemmarna in i Tonhallen från alla håll. Efter att ordningen var återställd och alla på sina rätta platser var det bara för Kjell att stampa in signaturen Caprice, Caprice och genast var publiken med på noterna. Att Caprice håller stilen visades med önskvärd tydlighet för såväl närboende som långväga gäster som vikt lördagseftermiddagen för njutbar körsång av de tre körerna, Kammarkören, KFUM-kören och Confetti. Att snickra ihop ett varierat program med en röd tråd, som våren, kräver sin man. Kjell hade lyckats väl med att varva måste låtar med musik av popbandet Kent, Povel Ramel, Evert Taube, Edward Grieg med flera. Upplägget med att låta de enskilda körerna visa upp sig och emellanåt låta alla sångglada strupar ljuda som i exempelvis Prins Gustafs Studentsången och majsången: O hur härligt, fick hela salongen att vibrera.
Kammarkörens välbalanserande tolkning av Griegs Våren framkallade rysningar av välbehag och mustiga manskören KFUM gjorde en humoristisk tolkning av Drippen Dropp ur Alice Babs repertoar. 
Caprice signum förutom att bjuda på sig själva är att invitera en gästsolist av rang. Genom åren har vi sett och hört Elisabet Söderström, Jarl Kulle, Birgit Nilsson, Helen Sjöholm, Tito Beltran för att nämna några. Den här gången hade man inviterat Sven-Bertil Taube.
Sven-Bertil Taube har varit med länge i underhållningsbranschen med många strängar på sin lyra. Förutom att han är en fantastisk vissångare och gitarrist är han en skicklig skådespelare. I två avdelningar fick vi njuta av vacker sång när Sven-Bertil ackompanjerad av pianisten Martin Östergren bjöd på ett knippe välkända alster ur pappa Everts visskatt, Nu är den sköna sommaren här, Fritiof i Arkadien, Fragancia, Min älskling du är som en ros med flera. Med all rätt fick han stående ovationer. I några nummer förstärkte Mats Ottesen med fint obligatspel på sin sopransaxofon. Han avslutade sitt mästerliga framträdande med Det går en dans på Sunnanö där körerna nynnade bakom honom. Sedan var det dags att sätta punkt med Kjells bearbetning av Irving Berlins klassiker Alexander Ragtime Band med svensk text och arrangemang av Kjell. Caprice håller stilen!


onsdag 22 april 2015

Jazzrec. 20 april


Konsert
Liv Camilla Tjernberg/Patrik Källström Trio
Måndagsjazzen, E-street

Nu går Måndagsjazzen in i en ny fas. Efter ordinarie vårprogram som avslutades på ett magnifikt sätt med Jan Lundgren Trio förlänger man säsongen med en satsning på lokala förmågor. Från och med nu fram till den 8 juni kommer varje måndag två band att dela på kvällen. Det blir ett brett utbud med svängiga blå toner i olika stilarter från duoformat till storband.

För alla de som håller på och spelar är det en sporre att få visa upp sig.
Först ut var Alnötjejen, sångerskan Liv Camilla Tjernberg och Patrik Putte Källströms Trio där Pål Christensen hanterade basen och Pierre Söderberg trummorna.
Det är några år sedan jag hörde Camilla som numera bor i Karlstad. Under tiden fram till nu har hon utvecklat sin sångteknik på ett utmärkt sätt. Hon sjunger välartikulerat, indelning och textning sitter perfekt. Personligen tycker jag att hon valt för höga tonarter vilket gör sången ansträngd. Med lägre tonarter skulle hennes tonsäkra sång bli ännu bättre.
Vi bjöds på en varierad repertoar som hon inledde med klassikern Nature Boy följd av Nils Lindbergs eller Red Mitchells As You Are. Armstrongs slagnummer "What a wonderful world" tolkade hon rörligt och svängigt. Vidare fick vi höra fina "Nightingal sang at Barkley Square", bossa novan "Corcovado" med flera.
Bästa insatsen gjorde hon i Clifford Browns mästerverk Joy Spring där det är lätt att snubbla på orden. Som avslutning bjöd hon på en tribut till Alice Babs från gymnasietiden med "I can´t give you anything but love". Hon hade perfekt uppbackning av Putte Källströms rörliga och lyhörda ackompanjemang. Efter paus fick Putte fortsätta med sin trio.
Patrik Putte Källström är kanske för de flesta mes känd som violinist i Sundsvalls stolthet, Nordiska Kammarorkestern. Vid sidan av arbetet i N K ägnar han sig åt komponerande, arrangerande och jazzpianospel med sin trio Putte K när speltillfällena dyker upp.
Putte Källström är en lysande pianist med fantasi och idérikedom i fingrarna.
Ni som har Jan Lundgrens framträdande i färskt minne fick här höra ett annat sätt att uttrycka sig när Källström svävade ut i harmonikens vindlingar. Utöver sitt fina pianospel ska han ha en eloge för sina melodiska kompositioner. De känns lika mottagliga som gamla kända standards. Fast han spelade annorlunda än Lundgren gissar jag att han också har ett nära förhållande till den magiske pianisten Bill Evans som lämnade oss 1980. Det kändes så. Christensens fina basspel och Söderbergs energirika trumspel kompletterade på ett utmärkt sätt. En skön och avspänd kväll!


måndag 20 april 2015

Jazzrec. 16 april



Konsert
Nils Landgren Funk Unit
Quality Hotel, Sundsvall

Jazzklubben har som bekant lämnat Aveny men musikevenemangen fortsätter under rubriken Quality Jazz. På torsdagskvällen stod Nils Landgren med sitt Funk Unit på scenen inför fullsatt salong. 

Nils Landgren har i många år varit en internationell frontfigur för svensk jazz med världen som arbetsfält. Han är en verklig mångsysslare. Förutom att han spelat med en imponerande skara storheter har han också varit konstnärligt ansvarig för jazzfestivalen i Berlin, tagit över Bosse Sylvén och Lisa Linns sommarjazz i Brantevik på Österlen med mera. Att han orkar med allt detta i ett högt tempo beror väl kanske på att han är en vanlig grabb från Degerfors med bägge fötterna på jorden?
Skötebarnet i all hans verksamhet är gissningsvis Funk Unit som han startade i början på 90-talet. Med det bandet ser han till att få utlopp för sin stora kärlek till rytmbaserad musik med rötter i den amerikanska soulen och funk. Redan som liten grabb fascinerades Nisse av The Godfather of Soul, James Brown och hans musik, som sedan dess varit en ständigt närvarande följeslagare. Tack vare Brown startade Nisse för tjugoett år sedan sitt Funk Unit och basisten/sångaren Magnum Price Coltrane har varit med sedan start.
Inför en entusiastisk publik bjöds vi på en kokande häxbrygd rikligt kryddad med inte bara soul och funk, även näring och energi hade hämtats från rock, världsmusik och fusion.
Bandet jobbar som exempelvis A-femman i ett ishockeylag med en säker målvakt (Robert Ikiz trummor) som håller tätt och samtidigt pushar på. Ett stabilt backpar (Magnum Coltrane Price bas och Petter Bergander keyboard) som förser forwards med säkra passningar i uppspelet. Det viktigaste är den rörliga forwardstrion med (Andy Pfeiler gitarr, Jonas Wall saxofoner och Nisse med sin röda trombon) som spjutspets.
Senast jag hörde Nisse var med Johan Norberg på Stadshussalongen och då reflekterade jag över hans enorma teknik. Den här kvällen visade han ytterliga prov på sin musikalitet då han i sina solon nästan vände ut och in på trombonen med sina oförutsedda utflykter i harmonikens okända marker. Han är ingen frasmakare utan det är substans i utförandet. De övriga fick också visa upp sig vid solistmikrofonen med lite extra plus i kanten för saxofonisten Jonas Wall som verkligen bjöd till och matchade Nisse på bästa sätt.
Publiken gav bandet stående ovationer och fick som belöning höra extranumret Get serious get job. Minus i kanten var den extremt höga volymen. Det är väl inte meningen att man som lyssnare ska få basgångarna genom fötterna? Själv använde jag öronproppar för att stå ut. Med normal volym har upplevelsen blivit ännu starkare.
Nästa evenemang på Quality Jazz blir den 28 maj med duon Norrland, d.v.s. saxofonisten Jonas Knutsson och gitarristen Johan Norberg.



tisdag 14 april 2015

Jazzrec. 13 april




Lundgrens trio bjöd på jazz i den högre skolan

Konsert
Jan Lundgren Trio
Måndagsjazzen, E-street

Det blev en mjukstart på E-street under måndagskvällen när sånggruppen So Nice bjöd på härlig stämsång. De bjöd på musik av Orup, Lill-Babs hit Leva Livet, Hit the road Jack och älskade ängel. Fin kontrast till det som kom efter.
Musikens mest användbara och mest betydelsefulla instrument är otvivelaktigt pianot/flygeln. Ända sedan dess tillkomst har det haft och har en central roll i musikskapandet oavsett genre. Tror ni att alla världsberömda jazz- och poplåtar, symfonier, operor, musikaler etc. kommit till utan pianots hjälp? Kanske, men mycket mödosammare och tidsödande.
Trots instrumentets givna förutsättningar, tonbildning, har de allra bästa jazzpianisterna Art Tatum, Earl Hines, Nat King Cole, Oscar Peterson, Erroll Garner, Bill Evans, Keith Jarrett med flera skapat en egen personlig plattform med personliga uttryck och klangfärg.
Den svenska jazzhistorien kan uppvisa en imponerande skara, med världsstjärnestatus, som haft stor betydelse och satt outplånliga spår i den bördiga myllan. Namn som Reinhold Svensson, Bengt Hallberg, Jan Johansson och Gunnar Svensson är bara några som givit vår yngre pianistgenerationen rikligt med tändvätska.
En av dessa är Olofströmssonen Jan Lundgren som tillsammans med basisten Mattias Svensson och trumslagaren Zoltan Csörsz visade att den fina svenska pianotraditionen håller i sig. Allt han gör måste komma inifrån har han sagt i en intervju. Jan Lundgren använder tangenterna i ordets latinska betydelse, till att beröra, tangere. Lundgren har många inspirationskällor och förebilder men den som ligger honom varmast om hjärtat är Bill Evans, som lämnade oss 1980, 50 år gammal. Idag har Lundgren själv spelat in sig i jazzhistorien med sin alldeles egna stil, kalla den gärna lyrisk, ja, längtande. Hans trio firar i år 20-årsjubileum och att de är samspelta visades redan i inledningsnumret My secret love. Efter det hyllades Billie Holiday med Lover man. På begäran spelade de Bobby Timmons klassiker Moanin' där Mattias Svensson levererade ett mäktigt bassolo där idérna aldrig sinade. Sedan följde ett Ellintonmedley med solopiano i Lush Life med övergång till Satin Doll och avrundning med Billy Strayhorns Take the A train. Innan paus fick vi höra en tillkrånglad Fly me to the moon med det välkända temat som avslutning. Efter paus bjöds vi på mera örongodis från Lundgrens flyhänta fingrar. I sitt eleganta och faIdantasirika improviserande väver han harmoniskt färgrika mattor i skiftande form och kulör. Rätt och slätt en elfenbenets mästare. I dag har Lundgren hela världen som arbetsfält.
1997 vann han Orkester Journalens Gyllene skiva med albumet Swedish Standards för året bästa svenska inspelning. I år tog han hem engelska Jazz Journals motsvarighet för soloalbumet All by myself.
Mattias Svensson tillhör mina favoritbasister. Han spelar med pondus, spänstigt och pådrivande med härligt klös i fingrarna. Välklingande basgångar kryddade med tekniskt eleganta och fantasirika solon. Solot i Timmons Moanin' skall sent glömmas.
Trions motor Zoltan Csörsz är i sammanhanget en perfekt trummis. Han är lyhörd och sätter markeringar och inprickningar med exakthet och precision. Spelar återhållsamt då det behövs men kan också spela kraftfullt med en rörlig vänsterhand som främsta vapen. Det har bjudits på mycket bra jazz under vårsäsongen men Jan Lundgrens Trio tog hem första priset.
Nu fortsätter jazzen på måndagarna fram till den 8 juni med lokala förmågor.



måndag 13 april 2015

Jazzrec. 12 april


Slottenäs fortsätter att hålla Millerfanan högt

Konsert Tonhallen
The World Famous Glenn Miller Orchestra med, Samuela Burenstrand, Jens Berggren & Moonlight Serenaders.

Orkesterledaren och trombonisten Glenn Miller ledde fram till sitt mystiska försvinnande den 15 december 1944 den moderna musikhistoriens populäraste orkester. Han satsade mera målmedvetet på den dansanta sidan av storbandsjazzen än kollegor som exempelvis Count Basie, Duke Ellington och Woody Herman. Efter hans försvinnande har det cirkulerat massor av rykten, som att han blev ihjälslagen på en bordell i Paris i december 1944. Spekulationerna lär fortsätta och vi kommer aldrig få svar på den verkliga orsaken. Men ett är då säkert, genom alla inspelningarna, att Glenn Miller och hans musik kommer att leva vidare. Hela tiden upptäcker nya generationer något intressant i den unika Millerklangen som han skapade genom att lägga klarinetten på topp i saxsektionen.
Efter Millers försvinnande är det många orkestrar med skiftande framgång som gett sig på att spela Millers musik med rätt sättning och arrangemang utan att nå ända fram. Bland andra Glenns saxofon- och sångstjärnan Tex Beneke och Millers bror Herb, som någon gång på 80-talet spelade på Aveny. Den som lyckats bäst är Jan Slottenäs och hans orkester som finslipat arrangemangen in i minsta detalj. För att lyckas krävs det skickliga instrumentalister och massor av repetitioner. Milller själv och hans arrangörer eftersträvade, balans, perfektion och nyanser i utförandet. Millers musik låter melodiskt enkel men är också krävande. Den måste spelas exakt utan genvägar. Det klarar Slottenäs och hans musikanter på bästa tänkbara sätt och det unika soundet klingar klockrent.
Orkestern har gästat Sundsvall många gånger med publika framgångar. Men den här söndagskvällen var det av någon anledning glest med folk vilket kan lägga sordin på det hela. Trots manfallet spelade orkestern med samma glädje och entusiasm som om lokalen var fullsatt. Efter signaturen Moonlight Serenade var det bara att luta sig bakåt och åka med på en nostalgitripp med en smakfull meny av gamla pärlor som In the mood, Chattanooga Choo Choo, Star Dust, American Patrol, String of pearls, Little Brown Jug med flera.
Millers musik var och är koncentrerad på orkestern och ensemblerna. Men lite här och var finns utrymme för korta soloinsatser. Samtliga i bandet fick chansen att visa upp och i särklass mest hade saxsektionen att göra med Klas Toresson i spetsen men också trumpetaren Lars Almqvist hade många soloinsatser.
För de stilriktiga sånginslagen stod Samuela Burenstrand, Jens Berggren och kvartetten Moonlight Serenaders.
Utöver det rent musikaliska bjuder kapellmästare Slottenäs på musikhistoria i allmänhet och om Glenn Miller i synnerhet. Trevligt och informativt mellansnack, för alla är ju inte Millerexperter.
Under de senaste fem åren har bandet haft äran att kalla sig The World Famous Glenn Miller Orchestra vid framträdanden i de nordiska länderna. Tillståndsgivare är Glenn Miller Productions Inc. I New York. I och med detta fick bandet tillgång till alla originalarrangemang som vi fick ta del av den här kvällen. Med en entusiast och Millerfan som Jan Slottenäs tror jag att han kommer att fortsätta att hålla Glenn Millers musik levande i framtiden. Den som lever får se.


söndag 5 april 2015

Långfredagsboule

Lyssna och kolla på filmsnutten när vi spelar och sjunger: 
http://westberg.st/boulegang/hentributesong.mp4
Svårt att kunna hålla sig för skratt. Lysande bra!

Årets premiär för Njurundas bouletuppar. Sedvanlig utstyrsel med diverse påskattiraljer. Efter halvtid grillning i grillkåtan där det berättades historier och en och annan trudelutt sjungs till gitarrkomp. Tilläggas kan att det dessutom inte var helt fel att tillhöra det vinnande laget.