Jazzrec. 8 juni

Stort och smått avrundade vårsäsongen!

Konsert

Sundsvall Big Band & Ol´ Blue Bells

Måndagsjazzen: E-street

Förhoppningsvis är den efterlängtade sommaren snart här och Måndagsjazzen går efter en lång vårsäsong till behövlig vila. Det är mig veterligt första gången som jazzklubben härdat ut till in i juni.

Igår kväll var det grand final för vårens Måndagsjazz och för de svängiga tonerna stod Sundsvall Big Band och Ol´Blue Bells. S B B har sedan starten 1969 hållit jazzfanan högt och hållit liv i storbandsgenerna från den odödliga swingepoken med bland andra Count Basie som en av inspirationskällorna.

Vi fick den här måndagskvällen höra ett taggat och välrepeterat storband som inledde med Harry Arnolds klassiker Stand By i originalarrangemang med solon av Dan Gunnar Olausson piano, Bengt Fällgren tenorsax och Stig Åkerhielm barytonsax. Dan Gunnar fick fortsätta att spela rollen som Count Basie i gamla slitna All of Me och Kurt Eriksson fick iträda sig rollen som Bjarne Nerem i ett Harry Arnoldarrangemang av Love is here to stay. Mandomsprovet för alla storband efter 60-talet är Bill Potts Big Swing Face som var ett av Buddy Rich höjdarnummer. Allt satt perfekt, ensemblespel, det snåriga saxpartiet och solona av D-G Olausson, Kurt Eriksson och Anders Östling trumpet. Åter till Basie i Neal Heftis Cute där Ove Lundberg fick spela ut sitt register i ett bländande vispkomp. Ulf Ödmark solospelade på Johnny Hodgesmanér i Ellingtons I got it bad och hela saxsektionen uppmärksammades i It could happen to me. Från ett Basiealbum med Benny Carters musik fick vi njuta av Easy Money med ett avspänt trumpetsolo av Anders Östling. Därefter Crazy Rhythm ur Arnoldmappen med en rapp tenorduell mellan Bengt Fällgren och Kurt Eriksson.

Kapellmästare Bertil Wahlgren hängde på sig bälgaspelet i en egenarrangerad version av Erik Franks Novelty Accordeon tillsammans med bandet. S B B avrundade sin akt med Mercer Ellingtons Things ain´t what they used to be ur

Woody Hermans repertoar med härligt solospel på barytonsax av Stig Åkerhielm och Kurt Eriksson klarinett.

För några år sedan fick Sundsvallsjazzen ett fint tillskott i Ol´Blue Bells som startades på initiativ av Roland Bolander som fick ett anfall av nostalgi.  Jag gissar att Roland hade J J Johnsons svängiga 50-talskvintett i tankarna när

idén föddes att starta bandet som från början på 60-talet hette rätt och slätt Blue Bells. De var så framgångsrika att de vann 1964 en riksomfattande musiktävling i hårdast tänkbara konkurrens. Manskapet i dagens Ol´Blue Bells är förutom Roland Bolander trummor, Bertil ”Beppe” Wahlgren trombon, dragspel, Kurt Eriksson alt- och tenorsax, Dan Gunnar Olausson piano och Jan ”Jakas” Jönsson bas. Man behöver inte vara överdrivet nostalgisk för att gilla den här musiken som har allt, värme, känsla och sväng.

Med Creole Jazz satte man ribban på en behaglig trivselnivå. Därefter följde en av 50-talets mest spelade låtar, Exactly like You, i ett smakfullt arrangemang.

Beppe med rötterna i Ådalen visade med storbandet sina dragspelskvalitéer i Novelty Accordon och här bjöd han på riktigt Sivucastuk i en brasiliansk låt, på svenska Längtan. Kurt Eriksson bjöd på läckert altsaxspel i Quincy Jones vackra Midnight sun never sets följt av en riktig nostalgilåt ur Jubel i busken som gjordes känd av Sten-Åke Cederhök, På andra sidan bron, med sång av kapellmästare Bolander. Med fluffig ton och små väsningar gjorde Kurt en  lysande Ben Websterinfluerad tolkning av gamla Stars fell on Alabama.

Tillsammans med kompet sjöng Roland Bolander ett knippe Fats Wallerlåtar där han också bjöd på lite av Jimmy Durante. Kvällen och vårsäsongen avrundades med Bolander vid sångmikrofonen med Muskrat Ramble i bästa dixiestil. 
Till alla läsare, en trevlig sommar.

Jazzrec. 1 juni

Hardbop och klassisk jazz delade på utrymmet!

Konsert

Tip Top & Barfota Jazzmen

Måndagsjazzen: E-street

Ett betydelsefullt år för jazzen är 1841 för det var då som saxofonen skapades av den franske instrumentmakaren Adolphe Sax. Det stora genombrottet för saxofonen kom på 1920-talet då den etablerades inom jazzmusiken.

Stor betydelse för saxofonspelets grundläggande får tillskrivas den tenorsaxspelande fyrklövern Don Byas, Coleman Hawkins, Lester Young och Ben Webster. Därefter har saxofonspelet utvecklats vidare av andra tenorsaxofonister som exempelvis Dexter Gordon, Wardell Gray, Johnny Griffin,  Wayne Shorter, John Coltrane och Michael Brecker. Jag höll nästan på att glömma den störste av dem alla, Charlie Parker, och hans kollegor Jackie McLean och Cannonball Adderley.

En som formats och inspirerats av ovannämnda saxofonister är Mats Bäck som är frontfigur i kvartetten Tip Top, en av akterna på Måndagsjazzen. Mats är ingen slavisk eftersägare, han har med åren skaffat sig ett kraftfullt och personligt uttryckssätt. Spelet bubblar av energi och kreativitet. Att han har hög kapacitet visade han för många år i en tenorduell med självaste Nisse Sandström som blev mäkta imponerad. Jag har sagt det tidigare och det gäller än. Ännu har inte Sundsvall uppvisat en bättre tenorsaxofonist än Mats Bäck.

Sveriges svängigaste kantor måste vara GA-kyrkans kantor Otto Ratz som vid sidan av yrket också är en skicklig pianist. Han är en lyhörd ackompanjatör som med elegans läcker de rätta ackorden och som i sina solon varierar spelet med blockackord och singelnoter. Att Oscar Peterson tillhör hans favoriter kan man till och från hitta i uttrycket. Det rytmiska skötte Lars Forslund bas och Gunnar Sjögren trummor i ett perfekt teamwork. Det märks att de känner varandra väl efter alla år de spelat tillsammans. De fick det att svänga skönt.

Tip Top håller gärna på och botaniserar i Gordon-Coltrane tassemarker vilket de visade med låtar som Gordons Cheescake, But not for me i Coltranes harmonisering, Bud Powells Hallucination med flera. För att göra det mera spännande och utmanande håller man sig inte strikt till originalen utan gör egna harmoniseringar.  Tack Tip Top för en härlig och välspelad session.

Efter Tip Top gjorde vi tidsmässigt ett rejält hopp tillbaka i tiden då Barfota Jazzmen tog oss med till 1900-talets början med ett besök i jazzens födelsestad New Orleans. Barfota med sina dryga fyrtio år på nacken tillhör de äldsta traditionsbärarna av det vi idag kallar klassisk jazz. Dessutom har bandet sedan starten samma manskap, Claes Ringqvist kornett, Lars Kjellberg trombon, Kjell Sundin klarinett, Åke Dahlbäck piano, Mats Fagerberg banjo, Bim Ingelstam sousaphone, Bertil Falk trummor och Kersti Söderlind sång, vilket är imponerande. Under alla åren har bandets frontman kornettisten Claes Ringqvist sett till att Barfota spelar gamla kända och helt okända kompositioner som han fått fram vid sina grävningar i New Orleansarkiven och annorstädes. Utöver musiken har varje låt sin egen historia som Claes välvilligt berättar. Det är samtidigt en historielektion i tidig musikhistoria när Barfota konserterar. Man kan bara beklaga att inspelningstekniken inte var uppfunnen när jazzens pionjärer spelade. Gissningsvis är Barfotas uttryck så nära originalet man kan komma, såväl klangmässigt som rytmiskt. Den här tidiga jazzen och ragtimen är en kollektiv musik med sparsmakade solon. Barfota har en strålande solist i klarinettisten Kjell Sundin som elegant och finessrikt väver sina soloinpass kring grundtemat. Den klassiska jazzen har många utövare i vårt avlånga land men vad jag vet är Barfota herre på täppan när det gäller den allra tidigaste formen av New Orleansjazzen.

Sammanfattningsvis två trevliga akter med helt olika karaktärer som mottogs väl av lyssnarna. 

Nästa måndag är det säsongsfinal med O'l Blue Bells och Sundsvall Big Band.

Recension 31 maj

Värmande toner i vårrusket!

Konsert

Sundsvalls Blåsorkester

Kulturmagasinet 

Institutionen Sundsvalls Blåsorkester under kapellmästare Thomas Gathes ledning bjöd på en uppsluppen och variationsrik promenadkonsert i Kulturmagasinets foajé på självaste Mors Dag. Jag undrar om Sundsvallsborna är medvetna om vilken musikskatt vi har i Blåsorkestern. Orkestern har många trotjänare, bland andra Lars-Erik Sundlöf som spelat på sitt valthorn i 54 år.

Det hade gärna fått vara mer publik men det tråkiga vårvädret skrämde säkert många. Vi som var där fick njuta av härlig musik från olika epoker. Kapellmästare Gathe är inte bara en entusiastisk ledare för orkestern han är också mycket skicklig att sätta ihop repertoaren med musik som är fjärran vad man är van vid när det gäller blåsorkestrar. Den väl valda musiken är full av olika kulörer och formspråk. Som vid tidigare konserter fick vi höra en välrepeterad orkester med tätt välklingande och luftigt ensemblespel, perfekta nyanseringar och rytmiskt effektivt.

Konserten inleddes med Landscapes, filmmusik av Rossano Galante. Med fantasins hjälp kunde man skönja ett böljande landskap med åkrar och ängar och blånande höjder i fonden.

Därefter spelades ledmotivet till TV-serien Downton Abbey med den mörka barytonsaxen i botten. Den suggestiva musiken ger verkligen en bild av överklassen från förra seklets början.

Beethoven tillhör inte vanligheterna på orkesterns repertoar men här fick vi njuta av hans York´scher Marsch från 1808. Beethoven var en mästare att måla med mörka och ljusa toner vilket orkestern lyfte fram på bästa sätt.

Dances of Innocence av orkesterns favoritkompositör Jan Van Der Roost, ett elegi över en fjortonårig flickas död. I början mörk och nedstämd musik som mitt i den dystra sorgen byter skepnad och en ljusning träder fram.

Highlights from ”Moulin Rouge”, ett potpurri på musik ur filmen med samma namn. Här fick orkestern verkligen visa hela sitt register för det var många snåriga och svårspelade partier. En eloge till samtliga solister som klarade alla blindskär galant. Svängigt med många rytmiskt tvära kast.

Efter den urladdningen bjöds vi på judisk klezmer musik. Den har en speciell orientalisk karaktär och rytmiskt påminner den om cydecomusiken som spelas i amerikanska södern. Det hela kryddades med effektfulla inpass av trumpet, klarinett, flöjt och oboe.

Pampigt är rätta ordet när orkestern spelar musik ur Star Warsfilmerna. Kompositören John Williams är inte snål med effekterna i sin musik, vilket Gathe och hans manskap verkligen lyfte fram. Det var så att det vibrerade i glastaket över orkestern.

Shostakovich var ingen utpräglad jazzkompositör men var tydligen intresserad av musikformen, för han har komponerat en Jazz Suite och ur den fick vi njuta av finalen. Ett lättlyssnat stycke som är raka motsatsen till hur han sätter tonerna i sina symfoniska verk.

Konserten avrundades med ett modernt stycke, Uptown Funk med elbas och häftigt trumkomp. Helt plötsligt sprutade det såpbubblor upp mot taket och det hela slutade med en knall när en serpentinbomb briserade.

När sista tonen klingat ut fick orkestern stående ovationer från en nöjd och belåten publik. Att spela bra är ju orkesterns motto men det är en styrka att ha en trevlig och humoristisk presentatör som Jan Thim, det förstärker helhetsbilden. Tack för en njutbar konsert.