Värdig
avslutning med Sinatra i fokus
Konsert
Nevergreen Big Band med Gertrud Jonsson och Filippo Cinconze
Jazzklubben: E Street
Under snart det gångna året skulle tre av jazzens och
populärmusikens ikoner ha fyllt hundra år. De tre är sångerskan Billie Holiday,
sångaren Frank Sinatra och pianisten, kompositören och arrangören Billy
Strayhorn. De har satt mycket djupa avtryck i musikhistorien. Mest
uppmärksamhet har Sinatra fått med både dokumentär och hyllningskonsert i tv på
bästa sändningstid.
Nevergreen Big Band och sångduon Gertrud Jonsson och
Filippo Cinconze hade på måndagskvällen nöjet att avsluta jazzåret på E Street.
Och vad passade bättre än att ge dignitärerna Holiday, Sinatra och Strayhorn en
rättmätig hyllning. Kvällens bandledare Björn Hedström som i många år regelbundet
trimmat Nevergreen hade även satt samman kvällens välsmakande meny med idel
klassiker från respektive dignitärs repertoar.
Som sig bör inleddes kvällen med en gammal hederlig
storbandsklassiker ur Count Basie´s orkestermapp, One O´Clock Jump med
soloinpass av Leif Eriksson tenorsax, Anders Östling trumpet och Åke Rönnberg
gitarr.
En perfekt öppning på en session med swingiga förtecken. Efter den
svängiga uppvärmningen bjöd Filippo oss med på en resa till månen med Come Fly
With Me följt av Sinatras kanske mest sjungna låt, I´ve Got You Under My Skin i
Nelson Riddles originalarrangemang. Filippo har en skön Sinatrafeeling i sången
vilket kanske beror på att han också har italienska rötter och att han
personligen träffat The Voice. Han bjöd vidare på sköna tolkningar av Fly Me To
The Moon, They Can´t Take That Away From Me, Nice `N´ Easy, Bad Bad Leroy Brown,
For Once In My Life med flera.
Gertrud Jonsson klädde sig kvällen till ära i Billie
Holidays skepnad med att ge inlevelsefullt sköna tolkningar av hennes sångpärlor,
Lover Man, Billie´s egna opus God Bless The Child och
That Old Devil Called Love. Hon bjöd också på en svängig version på Ellingtons
signatur Take the A Train skriven av Billy Strayhorn, i ett nytt arrangemang.
Filippo och Gertrud bjöd på ett par fina duettnummer, The
Lady Is A Tramp
och från Dean Martins repertoar Baby, It´s Cold Outside som
Charlie Norman och Alice Babs hade framgång med på 50-talet.
En av jazzens främsta kompositörer och arrangörer var
Billy Strayhorn.
Mellan 1939 och fram till sin död 1967 var han samarbetspartner
med Duke Ellington. Sexton år gammal komponerade han kanske sitt livs bästa Opus
Lush Life. Ett taggat Nevergreen Big Band hyllade Strayhorn med hans mästerverk
Chelsea Bridge, Johnny Come Lately och Isfahan. Exempelvis balladen Chelsea
Bridge är svår med sina tempoväxlingar och klangvävnad. Johnny Come Lately är
ett renodlat swingnummer även kallad djungeljazz med ett fint pianosolo av
Håkan Kastbom. Isfahan var det sista Ellington och Strayhorn skrev tillsammans.
Det var ett featurenummer för Johnny Hodges som här framfördes av
altsaxofonisten Hans Molander på ett utmärkt sätt.
Kvällens fina hyllning med Frank Sinatra i centrum satte
värdig punkt på jazzåret på E Street.