torsdag 17 mars 2016

Jazzrec. 2016-03-14


Det lyfte aldrig för Cohen.

Konsert
Anat Cohen Quartet
Jazzklubben: E-Street

Swing epoken var en gyllene era i jazzens historia som höll i sig mellan cirka 1933 och fram till slutet av 40-talet. Många av storbandsledarna var också framstående klarinettister, som exempelvis Benny Goodman, Artie Shaw, Jimmy Dorsey och Woody Herman. Vid sidan av dessa utvecklades en rad specialister som Buddy  DeFranco, Tony Scott, Peanuts Hucko, Kenny Davern och våra egna ess Åke ”Stan” Hasselgard, Ove Lind och Putte Wickman för att nämna några. Inom den traditionella jazzen har klarinetten varit självskriven. I dag är det oftast saxofonisterna som har klarinetten som biinstrument vilket gjort att populationen specialister är mycket liten. 

En av dagens nya klarinettnamn är israel-amerikanskan Anat Cohen. Hon är för mig och säkert många andra en helt ny bekantskap. Hon föddes 1975 i Tel Aviv, Israel, och började vid tolv års ålder spela klarinett. Hon visade snabbt sin talang så efter en tid åkte hon till USA för studier på The Berklee College of Music i Boston.
Genom ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och länets jazzklubbar hade vi i Sundsvall nöjet att höra henne på E-Street med sin kvartett. Förutom Anat Cohen består kvartetten av Jason Lindner piano, synth, fender rhodes, Tal Maschiach bas och Daniel Fredman trummor.
De som hade sett fram emot en kväll med svängigt klarinettspel någonstans i bebopens och swingens tassemarker blev nog grymt besvikna. Det vi fick höra var en kvartett egensinniga musiker som säkert behärskade sina instrument väl, men det som saknades till och från var den viktiga kommunikationen. Ibland lät det som de spelade var för sig och inte som ett fyrspann. Avantgardiskt, lite klezmer och en gnutta fusion. Omskrivna Anat imponerade inte på mig trots sin instrumentala behärskning. Hon uppträdde som en kameleont där hon ibland lät som Tony Scott, ibland som Jimmy Giuffre, ibland lite Putte Wickman. Det tände inte till på riktigt.
Lindner visade sig ha en fantastisk teknik på det akustiska pianot. Synd bara att han använde pianot för sällan till förmån för den klangskapande synthen. Basisten och trummisen var tämligen beskedliga i sitt agerande jämfört med förra veckans komp i färskt minne. 
Sammanfattningsvis en kväll där man väntade på lyftet som aldrig kom!




tisdag 8 mars 2016

Jazzrec. 2016-03-07

Stor musik i det lilla formatet.
Konsert
Fredrik Kronkvist MONK VIBES featuring 
Jason Marsalis
Jazzklubben: E-street

Som en parafras på August Strindbergs inledning av romanen Hemsöborna kan man påstå ”Han kom som ett yrväder en marskväll och hade en altsax i en rem kring halsen”, i sällskap med tre medmusikanter. Han som kom var Fredrik Kronkvist med sin kvartett för ännu en upplaga av Måndagsjazzen.
Dessa spelglada herrar med sitt laddade och engagerade spel, Fredrik Kronkvist altsax, Jason Marsalis vibrafon, Martin Sjöstedt bas och Daniel Fredriksson trummor tog oss med på en spännande och oförutsägbar resa i Thelonious Monks egensinniga musikvärld. Monks minst sagt knöliga kompositioner med rytmiska förskjutningar och taktartsväxlingar har trots detta hängt med i tiden och räknas idag till jazzens standardrepertoar. 
Låtar som I Mean You, Misterioso, Teo, Round Midnight, Trinkle Tinkle, Brilliant Corners, Evidence, Kronk´s Monk av Kronkvist och The Virtue Of Patience av Marsalis. Även om Monks ande svävade över det hela har Fredrik & Co förtjänstfullt satt ny kostymering på låtarna med personlig snits och stil.
Fredrik Kronkvist altsaxspel kan inlemmas i Charlie Parker-Jackie McLean-Phil Woods-Cannonball Adderley-skolan. Ett kraftfullt och rättframt utspel som bubblar av liv och intensitet i kombination med en suverän teknik och ett idérikt tonflöde. Man kan likna Fredriks solo-utflykter likt en örn på hög höjd 
som svävar fritt med full kontroll på skeendet. Elegant glidflykt varierat med snabba dykningar och stigningar. 
En skön uppvisning!

Jason Marsalis var en otrolig upplevelse. Han formligen tog ut allt i sitt spel. Hans sköna vibrafonspel andades en skön mix av kollegorna Bobby Hutcherson och Gary Burton. Med fyra klubbor trollande han fram magiska klanger och med två klubbor fick han det verkligen att koka när han släpptes fri i sina eldiga och variationsrika soloutflykter. Kuriosa: Allt går igen. Den 5 mars 1981 spelade spelade Jasons bror Wynton trumpet på Hedbergska skolans aula med Art Blakey.
Efter många års kamperande känner Martin Sjöstedt och Daniel Fredriksson varandra utan och innan. Martins stadiga och rytmiskt spänstiga basspel i symbios med Daniel Fredrikssons rytmiska fyrverkeri bakom trummorna stod 
för det magnifika kompet. Martin bjöd också på en rad hisnande solon och Fredrikssons pådrivande spel med träffsäkra markeringar och inprickningar 
fick musiken att spraka av liv.
Som avslutning på den spännande resan i Thelonious Monk´s egensinniga musikvärld spelade kvartetten Monk´s Skippy som bygger på gamla Tea For Two och In Walked Bud. Fredrik, Jason, Martin och Daniel bjöd på en oförglömlig kväll!