Foto: Kjell Oscarsson
Bangen
håller stilen
Det började för tjugosex år sedan som en kul grej med en
storbands-manifestation, som kallades Sandviken Big Band Bang. Efter hand har
konceptet breddats till en av landets trevligaste jazzfestivaler. Årets upplaga
ägde rum i Stadsparken den 1-3 juli. Det hela mjukstartade på torsdagskvällen
med en finstämd konsert i Sandvikens kyrka med Jan Allan trumpet, Carin Lundin
sång och Mathias Algotsson piano.
Bangen tillhör inte jättefestivalerna men med det rika
utbud som bjuds måste man ändå prioritera för annars blir det korvstoppning och
då försvinner en del av upplevelsen. Följande lade jag krutet på.
På sedvanligt vis öppnades den riktiga festivalen på
fredagskvällen med Sandviken Big Band och i år med de gästande sångsolisterna
Kristin Amparo & Andreas Weise. De inledde med ett riktigt swingnummer av
Gordon Goodwin. Låten var en parafras på Goodmans Sing Sing Sing.
Åke Björänges
väldrillade manskap hade inga problem att ta sig igenom det komplicerade och
intrikata stycket, fullt av lömska fallgropar och blindskär. Därefter trädde
sångsolisterna in i handlingen. Växelvis levererade de en skön mix av låtar som
förknippas med Ella Fitzgerald och Frank Sinatra. Två fantastiska röster som
tillsammans bjöd på en oförglömlig tolkning av Hoagy Carmichaels mästeropus, Georgia.
En perfekt festivalstart som publiken belönade med stående ovationer.
Foto: Kjell Oscarsson
Den späckade lördagens program inledde jag med att lyssna
på den svenska jazzens framtid, Gävleborgs Ungdoms Big Band under ledning av
Bertil Fält och gästsolisten, den norska trumpetaren Hildegunn Öiseth som även
trakterade bockhorn. Verksamheten med GUBB har pågått i tjugotre år och många
av musikanterna har gått vidare och blivit professionella. Elva före detta
medlemmar i GUBB medverkade i olika konstellationer den här festivalen. Ett
imponerande resultat. Utan att darra på manschetten tog de sig Hildegunns
kompositioner med bravur. Ett vältrimmat och välspelat band med fint ensemblespel,
duktiga solister, och det pådrivande komp. Tomas Westholms basspel gav både
energi och rytmisk stadga. Repertoaren var till största delen kompositioner av
Hildegunn och arrangerat speciell för denna konsert. Hildegunn var en prima
överraskning som utöver bländande trumpet- och flygelhornsspel bjöd på något så
ovanligt som bockhorn.
Man får hoppas att verksamheten får fortsatta även efter
den kommande regionindelningen. Vi får hålla tummarna!
Efterföljande konsert med tenorsaxofonisten Klas
Toressons handplockade kvartett var en hyllning till instrumentkollegan Lennart
”Jonken” Jonsson (1934-2007) som i många år var Sandviken Big Bands solistankare.
En mästerlig balladtolkare. Han ägde en synnerligen musikalisk förmåga att dra
essensen ur en ballad och göra den förståelig för envar.
Instrumentalt fostrad i Sandviken har Klas Toresson
direkt eller indirekt påverkats av Jonkens musikaliska ideologi och tänkesätt.
Idag står Klas på egna ben men närheten till Jonken är påtaglig i hans uttryck
med fin ton, härligt sväng och mycket värme. Med sina vapendragare, Calle Bagge
piano, Hans Backenroth bas och Chris Montgomery trummor gav Klas sin mentor en
oförglömlig och välspelad hyllning. När sångerskan Lena Jansson som hade ett
nära förhållande med Jonken anslöt fick konserten en annan karaktär som
stundtals var mycket rörande. Utan att ha repeterat med kvartetten sjöng hon på
sitt avspända och naturliga sätt Crazy He Calls Me, Everything I Love och Don´t
Get Around Much Anymore där hon visslade ett improviserat parti i riktig Toots
Thielemansklass. Lena är en bedårande sångerska man vill höra mer av.
I övrigt hade Klas botaniserat i Jonkens mapp med låtar
som You´re Driving Me Crazy, Surrey With The Fringe On Top, Bertil Fälts fina
ballad Jonken, Time After Time med flera. Allt i ett professionellt utförande.Pianisten Calle Bagge bjöd på ett magnifikt
ackompanjemang och många härliga solon. Ett perfekt stöd till Toressons
harmoniska utflykter.
Hans Backenroth har i många år varit min favoritbasist.
Varje gång jag hört honom har han varit på tårna och presterat ett basspel både
kompmässig som solistiskt att man går ner på knä. Men det han visade den här
konserten slår allt annat jag hört. Hans stråksolo skall sent glömmas.
I Chris Montgomery har kvartetten en ”time-keeper” som
ställer inspelet efter låt och tempo. Flexibel och formbar med ett härligt driv
och spänstigt sväng. Klas, Lena, Calle, Hans och Chris gav spelemannen Lennart
”Jonken” Jonsson en konsert att minnas.