Recension 2016-10-21

Magnifik hyllning av Sammy Davis Jr
From Sammy with Love med Karl Dyall och Rennie Mirro

Tonhallen

Sammy Davis Jr (1925-1990) vill jag räkna till nöjesetablissemangets kanske främste entertainer. Då menar jag naturligtvis, världens kanske främste, som kunde roa sin publik med fantastisk sång, fenomenal dans med stepinslag, exakta imitationer av andra världsstjärnor och dignitärer. Dessutom spela diverse instrument som trumpet, trummor, vibrafon med mera. Nu var inte hans fantastiska karriär kantad av rosor för som färgad fick han i dåtidens rasistiska USA, utstå mycken förnedring. Ett förhållande som tyvärr lever kvar i nutidens USA vilket inte minst presidentkandidaten Donald Trump visar. Ett exempel på hur han behandlades var när han hjälpte John F Kennedy i hans presidentskampanj. Rat Pack-gänget med Sinatra var inbjudna till installationsgalan. Då fick Sammy ett samtal från Kennedys sekreterare att hans inbjudan återtagits. Värst av allt var när han gifte sig med svenska skådespelerskan May-Britt Wilkens. Hatet visste inga gränser. I ett 30-tal delstater var äktenskapet ogiltigt på grund av lagar som förbjöd blandäktenskap. På scenen var Sammy accepterad men utanför var han etablissemangets paria. Där blir han skändad och misshandlad.

Två av våra främsta scenartister, Karl Dyall och Rennie Mirro gästade på fredagskvällen den 21 oktober Tonhallen med musikaluppsättningen From Sammy with Love där Sammy Davis Juniors turbulenta liv speglades på ett fint sätt med utvikningar till Karls och Rennies egna liv i ett rasistiskt Sverige.

Med scenen full av svarta, lätta byggelement, husbandet i scenens mitt, och stora svartvita bilder på Sammy, Frank Sinatra och May-Britt Wilkens tog Karl och Rennie med oss in i den värld Sammy Davis Jr verkade i. De hade satt sig väl in i huvudpersonens liv vilket de visade med härlig sång och osannolika dansnummer med fart och fläkt. Det varvades perfekt med talpartier. Uppsättningen bjöd på sång, musik från Sammys digra sångrepertoar. Sammy log säkert igenkännande i sin himmel!

Den fantastiska kvällen inför utsålt hus avrundades under stående ovationer med Sammy himself, på skiva, sjunga Mr Bojangles med den symboliska hatten i focus. Den 155 cm höge Sammy Davis Jr vare en rese som entertainer. Den störste!

Jazzrecension 2016-10-24

Utmärkt amerikan-svenskt samarbete

Konsert
The New York Jazz Exchange
Jazzklubben, E-Street

Igår kväll bjöd Måndagsjazzen på ett efterlängtat återbesök av gruppen The New York Jazz Exchange, d.v.s. den amerikanske tenorsaxofonisten Sean Nowell tillsammans med Leo Lindberg piano & elpiano, Fredrik Olsson gitarr, Lars Ekman bas & elbas och denna gång Moussa Fadera trummor. Sedan förra gästspelet för drygt fyra år sedan har det runnit mycket vatten under broarna. Med John Coltrane & Kenny Burrells 50-talskvintett som tänkbar förebild har Sean och hans medmusikanter utvecklat konceptet mot ökad frihet. Repertoaren innehöll en välblandad mix av jazzstandards som Horace Silvers Sister Sadie, Toots Thielemans Bluesette, George Gershwins Summertime, Vem kan segla förutan vind, Hoagy Carmichaels Stardust och egna opus som Two Bears, The Game, Pearl med flera.

Nowell som är en bärare av gener från Dexter Gordon, Sonny Rollins, Joe Henderson med flera har skapat ett eget personligt uttryck. Hans improvisationer är oförutsägbara och rytmiskt laddade. Det är alltid befriande skönt med musiker som vågar satsa mot det okända med sväng, pondus och kraft. En viktig faktor i Seans utveckling är att han spelat i många olika sammanhang med musikstorheter som Wayne Shorter, Dave Douglas, Donny Caslin, Stanley Clarke, George Duke med flera.

Gitarristen Fredrik Olsson visade sig vara väl bevandrad i gitarrjazzens historia. Utan vidare jämförelser kände man en närhet till de gamla mästarna Barney Kessel, Herb Ellis, Joe Pass, Tal Farlow. Nu är Olsson ingen eftersägare utan levererar med glöd och intensitet ett gitarrspel med personlig prägel. Smak- och fantasifullt varierade han sitt spel med singelsträngspel och klangfulla ackord.

Ända sedan Reinhold Svenssons dagar har svensk jazz berikats med en lång rad pianister av klass. Ett av de senaste fynden som med all rätt väckt uppmärksamhet är Leo Lindberg. En begåvning utöver det vanliga. Han spelar med teknisk elegans och är harmoniskt välformulerad. Trots sin ungdom är spelet moget, fantasifullt, finessrikt och klichéfritt.

Lars Ekman bjöd både på trygg klassisk Ray Brown-bas med stadiga linjära basgångar och melodiska solon. Vilket i fint samarbete med Faderas rörliga trumspel fick tillställningen att svänga avspänt och skönt. En trevlig kväll med mitt ”Livs Nowell”, och skön musik som värmde i höstmörkret.