Bangen
slog an tonen med magnifikt trumpetspel
Gästriklands ”Kansas City”, Sandviken, bjöd den 30/6 till
2/7 på den 27:e upplagan av Bangen Jazz & Blues Festival i den lummigt
gröna stadsparken. Det variationsrika programmet och det vackra sommarvädret
lockade många åhörare från när och fjärran.
Festivalen öppnades traditionsenligt på fredagskvällen
med Sandviken Big Band och gästsolisten, den magnifike trumpetaren Randy
Brecker. En mycket lyckad konstellation. 69-årige Brecker är idag en av
världens bäste trumpetare med en diger meritlista av studiojobb,
skivinspelningar och samarbeten med artister som Frank Sinatra, Thad Jones-Mel
Lewis Jazz Orchestra, Clark Terry Big Bad Band, Horace Silver och Art Blakeys
kvintetter med flera. På 70-talet hade han och tenorsaxspelande brodern Michael
(1949-2007) popjazzgruppen The Brecker Brothers som skördade stora framgångar.
Sandviken Big Band var som vanligt vässat till tänderna.
Ensemblespelet och nyanserna satt perfekt. Kompet för dagen hade två vikarier,
Jerry Ericson bas och Jukkis Uotila trummor. De smälte fint in och gjorde ett
bra jobb trots de snåriga arrangemangen.
Randy lät sitt fenomenala trumpetspel blomma ut i
kompositioner som Thim Hagans Boo, Thelonious Monks Round About Midnight och hans
eget opus Some Skunk Funk. Hans spel har finess och elegans utan att överdriva
sitt tekniska kunnande. En av konsertens höjdpunkter var duellerna i Freefall
och Boo mellan Randy och bandets egen trumpetstjärna Joakim Tromark som
imponerade stort på Randy. I övrigt bjöds det på fina soloinsatser av
saxofonisterna Patrik Engelbert, Krister Andersson, Adam Dahlberg, gitarristen
Göran Berencreutz och pianisten Thomas Jutterström. Jag har hört SBB med
gästsolister många gånger men så här bra som de spelade här har inte hänt
tidigare.
Danska sångerskan Malene Mortensen gjorde ingen större
intryck på mig med sin sång. Hon lät som alla andra utan någon som helst
personlighet i uttrycket. Min förväntan kom på skam. Behållningen var den
lyriske och fantasirike pianisten Robert Tjäderkvist och den skicklige basisten
Thomas Fonnebaek. Efter Malene gjorde jag kväll för att ladda batterierna till
en lång lördag.
Fotograf: Claes Tillander
Den späckade lördagens program inleddes på bästa sätt med
Gävleborgs Ungdoms Big Band (GUBB) under ledning av Bertil Fält och
gästsolisten, multisaxofonisten Jonas Kullhammar. Jag har sagt det tidigare och
det förtjänar att upprepas. GUBB:s unga talanger är en viktig del i den
framtida jazzen. Det här var 24:e upplagan av GUBB och flera av musikerna som
deltagit genom åren har gått vidare mot högre studier och blivit professionella.
Bland andra kvällens konferencier Nils Janson Vilken plantskola!
Fotograf: Claes Tillander
Jonas Kullhammar är en riktig vitamininjektion, inte bara
som gäst med GUBB, utan för den svenska jazzen.
En musikant som verkligen tar
ut svängarna och bjuder på sig själv utan inställsamt publikfrieri. Hans
avspända attityd i mörka glasögon får snabbt en annan karaktär när han går lös
på sina saxofoner, tenoren, bassaxen och sopranhybriden som direkt förde
tankarna till legenden Roland Kirk.
I uruppförandet av, Gasen i botten gubbar,
fick han och bandet med sig och publiken stod upp och diggade som om det vore
en rockkonsert. Övrigt som spelades hade skrivits av Jonas och arrangerats av
Bertil Fält. Bandet var i bästa trim och hade inga som helst problem att ge låtarna
rättvisa. Utöver Jonas fick vi höra flera av badets egna solister,
barytonsaxofonisten Johan Nordin (lägg namnet på minnet), gitarristen Henrik
Persson, flöjtisten Kasper Wennberg, pianisten Henrik Jäderberg och
trumslagarna/vibrafonisterna Filip Öhman och Fabian Berencreutz. Den här
konserten var bandets examen så nästa år står en ny sammansättning på scenen.
Då firar GUBB sitt 25-årsjubileum.
Fotograf: Claes Tillander
I år skulle ”The First Lady of Song”, Ella Fitzgerald ha
fyllt 100 år. En som tagit fasta på det är Malmösångerskan Vivian Buczek som
tillsammans med Martin Sjöstedts trio gjorde en hyllningskonsert med fokus på
melodier ur Ellas digra repertoar. Hon är inte ensam sångerska att hylla Ella
men tillhör dem som gör det bäst. Vivian sjunger känslofullt direkt från
hjärtat utan publikfriande manér. Timing, scat, artikulation och textning
sitter, oavsett tempo, som hand i handske. Hon levererar bara äkta vara. Det är
befriande skönt att få lyssna på okonstlad och otillgjord sång, utan
röstakrobatik som jag upplever störande. En eloge till Martin Sjöstedt som
dressat om klassikerna från den amerikanska sångboken i en ny fräsch
kostymering. Med andra ord ”Gammalt vin i nya flaskor”. Martin är en perfekt
samarbetspartner för Vivian som elegant ger den perfekta bakgrunden i ett
välklingande ackompanjemang. Även solospelet bjöd på läckerheter. Niklas Fernqvist
stadiga basspel och Johan Löfcrantz Ramsays rytmiska trumspel stärkte
helhetsintrycket. Vivian och trion gjorde succé! I några nummer, Yesterdays,
It´s Alright With Me och Prelude to a Kiss, förstärktes gruppen med
saxofonisten Fredrik Lindborg och trumpetaren Karl Olandersson.
Fotograf: Claes Tillander
Därefter storbandsjazz med den nya konstellationen
Ekdahl-Bagge Big Band. Med Thad Jones-Mel Lewis Jazz band som förebild och
inspirationskälla har de anammat den lekfullhet och intrikata finess som Thad
stod för. Repertoaren var skriven och arrangerad av kapellmästarduon
trumslagaren Per Ekdahl och pianisten Calle Bagge. Stämföringen är genial med
stort utrymme för lekfulla soloinsatser. Av alla solister var det tenoristen
Robert Nordmark som stack ut mest med ett vitalt spel som det sprakade om. Jag
rekommenderar varmt deras debutalbum New Thing (DO Music Records) som spelades
in sommaren 2016. Fortsätter man på den inslagna vägen går de en ljus framtid
till mötes. Utvecklingspotentialen är hög!
Bangens konferencier, trumpetaren Nils Janson intog
därefter scenen med sin kvartett där pianot trakteras av Jonas Östholm, basen
av Per-Ola Landin och trummorna av Sebastian Ågren. De spelade genomgående Nils
egna kompositioner från hans senaste album Alloy (Found You Recordings). I
nuläget är Nils en av våra mest intressanta trumpetare. En lyrisk kreatör med
härligt idérika infall. Han hade perfekt uppbackning av komptrion som gjorde
ett gediget arbete bakom Nils trumpetutflykter.
Fotograf: Claes Tillander
Festivalens största överraskning och publikdragare var
Lisa Nilsson som ackompanjerad av Erik Söderlind gitarr, Niklas Fernqvist bas
och Chris Montgomery trummor avrundade för min del årets jazzfest på ett mycket
underhållande sätt. Att hon är en duktig sångerska vet man sen tidigare men att
hon hade sån jazzfeeling överraskade. Hon bjöd på en variationsrik repertoar
med guldkorn från den brasilianska, amerikanska och svenska låtskatten
tillsammans med utvalda låtar från deras egna repertoarer. Samtliga i komptrion
var i gott trim och bjöd på en rad intressanta soloinsatser.
Till sist ett
stort tack till arrangörerna som sytt ihop ett varierat program för alla
smakriktningar.
