Avspänt
och svängigt
KonsertErik Söderlind Band
Jazzklubben, E-Street
Efter Bernt Rosengrens formidabla öppningskonsert förra
måndagen fortsatte Måndagsjazzen med kammarjazz i världsklass i form av Erik
Söderlind Band med Erik själv på gitarr, Filip Ekestubbe piano, Niklas
Fernqvist bas och Chris Montgomery trummor. Utan vidare jämförelser är Erik
Söderlinds band en nutida variant på Oscar Petersons olika kvartetter med den skillnaden
att det är gitarren som står i centrum.
Vårt lilla land kan ståta med en rad framgångsrika
jazzgitarrister som hävdar sig både nationellt och internationellt. En av dem
är Erik Söderlind som har en spelstil som bottnar i den amerikanska tradition där
de första gnisttändarna var Eric Clapton och B. B. King. Sedan upptäcktes andra
inspirationskällor som Wes Montgomery, Grant Green, George Benson, Tal Farlow
med flera. Alla dessa storheter har givit Erik vitaminrik näring för att
utveckla och forma ett eget personligt uttryck. På liknande sätt som Wes Montgomery
spelade använder inte Erik plektrum utan bara fingrarna vilket gör att tekniken
blir annorlunda och soundet får en mjukare klang. Med sina färdigheter kan han verkligen
i sina solon berätta en historia på ett intressant sätt. Det klingande underlaget
till sina berättelser inleddes med Wes Montgomerys Fried Pies och fortsatte
George Colemans Amsterdam in Dark, You never know what you mean to me, klassikern
Darn that dream, Eriks egen French Connection och Fernqvists Home Made, Love
for sale med flera.
Pianisten Filip Ekestubbe var en ny positiv bekantskap. Hans
energi- och rytmiskt laddade pianospel fick mig osökt att tänka på Wynton Kelly
som bland annat kompade Wes Montgomery. Han stöttade Söderlind på ett utmärkt
sätt, mycket elegant och följsamt, med harmoniskt bärande blockackord. Det var
också friska tag i solospelet som bjöd på spännande utflykter i harmonikens
tassemarker. Kreativt, fjärran klichéfraserande.
Basisten Niklas Fernkvist som dagen till ära fyllde
trettio år höll den rytmiska pulsen stadigt på äkta Ray Brown-manér. Hans
tekniska färdigheter visades på ett övertygande sätt i solonumret Tricotism av
Oscar Pettiford.
Trumslagaren Chris Montgomery är fyrspannets
sammanhållande länk och primus motor. Han är de små medlens mästare som sätter
markeringar och inprickningar med finess och rytmisk perfektion. En kväll med
kammarjazz av högsta klass!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar