Nostalgikväll med hög trivselfaktor
Nevergreen Big Band med Gertrud Jonsson & Filippo
Cinconze
Jazzklubben, E-Street
Tiden går rasande fort. Det är trettiotre år sedan Kjell
Nord och Njurundas dåvarande kyrkoherde Christer Åslund såg till att i södra
kommundelen Njurunda bilda ett storband som fick namnet Nevergreen Big Band. Därefter
har det runnit en hel del vatten under broarna så med åren har de gjort
konserter och framträdanden med en rad etablerade namn som Svante Thuresson,
Roger Pontare, Berndt Egerbladh, Lasse Samuelson, Claes Janson, Ulf Johansson
Werre och Putte Wickman med flera. Under alla år är det Kjell Nord som varit
kapten för bandet med regelbundet stöd av arrangören och repetitören Björn
Hedström.
Man kan likna ett storband med en fyrarumslägenhet.
Möblemanget är mycket viktigt för trivseln och ska helst matcha varandra. Samma
normer gäller för ett storband där de fyra olika sektionerna måste samstämma
för att det ska fungera. Nevergreen Big Band hade trots en del smärre
skönhetsfel fått till en funktionsduglig möblering genom Kjell och Björns fina
teamwork att drilla orkestern.
Under rubriken Nevergreen plays Evergreen fick vi vara
med på en ”sentimental journey” i den Amerikanska Sångboken och
storbandsjazzens standardmapp. De gamla pärlorna framfördes både i ny- och
originaltappning. Med andra ord ”new wine in old bottles”. Kvällen inleddes med
On Green Dolphin Street med saxofonisterna Ronny Olofsson och Hans Molander vid
solistmikrofonen. Bandets sångare Filippo Cinconze har Frank Sinatra som
ledstjärna. Han sjöng avspänt och välformulerat en rad Sinatra Hits som Best Is
Yet To Come, They Can´t Take That Away From Me, Nice And Easy, I Got A World On
A String, Witchcraft, You Make Me Feel So Young, med flera.
Skönsjungande Gertrud Jonsson inledde med att hylla
100-åringen Ella Fitzgerald med hennes paradnummer All Of Me. Därefter hyllade
hon Monica Zetterlund som skulle fyllt 80 år i år med Owe Törnqvists vackra
jazzvals Mr Kelly och Sakta vi går genom stan. Åter till Ella sjöng Gertrud
Mack the Knife med fint tenorsolo av Ronny Olofsson och i ett ovanligt
arrangemang Billy Strayhorns Take The A Train.
I gamla fina låtar som instrumentanumren There Will Never
Be Another You, Skyliner, Just Friends, och Bridge Over Trouble Water fick
bandet visa sin kvalité för det var inte direkt lättspelade arrangemang. Man
klarade fällor och blindskär på ett bra sätt.
Nostalgikvällen med hög trivselfaktor avrundades med sångarna
och bandet i Lady Is A Tramp. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar