Jazzrecension 2018-12-03

Foto: Ulla Hörnell

Asplund & Co bjöd på julstämning

Konsert

Peter Asplund The Christmas Feeling, Peter Asplund trumpet/sång, Vivian Buczek, Isabella Lundgren, Anna Jalkéus sång/harpa, 

High Coast Jazz Orchestra.  

Tonhallen, Sundsvall

Från slutet av november och fram till jul har konserter och evenemang avlöst varandra i en strid ström. Jazzklubbens höstsäsong och det totala jazzåret 2018 hade på måndagskvällen sitt bokslut med att bjuda på svängig juljazz Under rubriken The Christmas Feeling. Bakom det hela låg  trumpetaren/sångaren Peter Asplund som samlat några av sina musikvänner, sångerskorna Vivian Buczek, Isabella Lundgren, Anna Jalkéus som även spelade harpa, med fin uppbackning av länets stolthet, High Coast Jazz Orchestra. Inför en välbesatt salong framträdde ensemblen med ett varierat svängigt program. Värd och presentatör var Peter Asplund och upplägget var ett samarbete mellan Jazzklubben och Musik Västernorrland.

En julkonsert kan formas på olika sätt. Många håller benhårt på traditionerna där enbart klassiska alster ska framföras medan andra bjuder på en mixad meny av gammalt och nytt. Asplund hade plockat samman en blandning av kända och mindre kända traditionella julmelodier ur den Amerikanska sångboken.

Ribban för kvällen sattes i inledningen där Peter och bandet släppte loss i låtarna, Welcome to you all, Wonderful Time Of The Year , Christmas Love Song och Winter Wonderland. Efter den maffiga öppningen sjöng Isabella Lundgren Have Yourself A Meery Little Christmas tillsammans med Peter som sockrade utförandet med fint trumpetspel. Därefter gjorde hon en briljant tolkning av My Favorite Things. Vivian tog sedan över scenen och sjöng med inlevelse Santa Claus Is Coming To Town och ett okänt opus ur Frank Sinatras digra repertoar, Christmas Memories.

Anna Jalkéus är ett nytt namn för mig. Hon har sedan fyra år bott i Texas och undervisar på Texas University med yrkestiteln professor. Hon har ärvt mamma Margareta Bengtssons sångkonst och harpspel. Hon bjöd på vackert ackompanjemang på harpa till Isabella Lundgrens fina tolkning av bl.a. Adams Julsång och God Bless the Child med stöd av det följsamma kompet. Tobias Helén förstärkte bilden med ett fint bassolo.

Bandets altsaxofonist Janne Magnefors bjöd på en vacker version av Gunnar Svenssons fyndiga opus, Karl Bertil Jonssons Julafton innan det var dags att knyta ihop säcken med två Hollywoodklassiker, Let It Snow med ett fint barytonsolo signerat Staffan Öberg och Jingle Bells med Peter i högform.

Sammanfattningsvis en skön kväll med genuin julkänsla!

                               Foto: Ulla Hörnell

                                            Foto: Ulla Hörnell

Jazzrecension 2018-11-05

Foto: Ulla Hörnell

Amanda berikar vokaljazzen!

Konsert

Amanda Ginsburg med Filip Ekestubbe piano, Ludvig Eriksson bas och Ludwig Gustavsson trummor

Jazzklubben, E-Street

Det dyker ständigt upp nya namn på den svenska jazzscenen, speciellt inom den kvinnliga vokaljazzen, där det till skillnad mot herrsidan råder stiltje.

Tyvärr tycks de flesta utövarna blivit stöpta i samma form vilket är ganska trist med tanke på att rösten är individens unika uttryck. Men glädjande nog finns det undantag, som Amanda Ginsburg som 2017 skivdebuterade med singeln ”Havsmelodi” och har belönats med SKAP:s (Sveriges kompositörer och textförfattare) Jazzpris och med Olle Adolphsonstipendiet med motiveringen: "Inte sedan Monica Zetterlund har jazz på svenska låtit så chosefri och självklar som när Amanda sjunger." 

Foto: Ulla Hörnell

Amanda är uppvuxen som sladdbarn i en stor Stockholmsfamilj. Hon började studera musik i tioårsåldern men drömmen om en musikkarriär dröjde till hon tog studenten på Södra Latin. Hösten 2011 började hon på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm där chansen kom och en längtan att skapa ett eget musikaliskt uttryck. Jag tycker hon har lyckats väl i sin ambition att ge sången en personlig touch även om närheten till Monica Zetterlund känns påtaglig. Själsligt och inlevelsefullt kommer sången direkt från hjärtat, balanserat och välartikulerat, utan några som helst konstigheter eller publikfriande manér.

Repertoaren vi bjöds på var Amandas egna alster samt ett par klassiker ur Monica Z:as mapp, Kom min vän och När min vän. Amandas egna opus hade karaktären av evergreen med melodi och harmoni hand i hand. Tolkningen av Olle Adolphsons, Nu har jag fått den jag vill ha, med läckert baskomp av Ludvig Eriksson var ett riktigt höjdarnummer. Avspänt och lättsamt bjöd hon på trevligt snack mellan sångnumren. Det skall bli intressant att följa Amanda framöver. Redan nu visar hon stora sångtalanger!

Musikens universalredskap, pianot, har i Sverige en rad utövare som håller internationell klass. Dit vill jag räkna Filip Ekestubbe som med ackuratess visade sina pianistiska färdigheter. Med lite influenser från Bill Evans fick vi höra en lyhörd ackompanjatör som i sina solon switchade om till en hårdsvängande Oscar Peterson med läckra blockackord som främsta vapen.

Basisten Ludvig Eriksson levererade ett magnifikt basspel, både komp- som solistmässigt. Hans utmärkta samarbete med den rytmiske trumslagaren Ludwig Gustavsson gav musiken den rätta spänsten.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att vi har ett stjärnämne i Amanda Ginsburg och den trevliga kvällen har garanterat blivit ännu bättre om hon varvat sina egna alster med något ur Amerikanska Sångboken och även varierat lite på tempona!

Foto: Ulla Hörnell

Jazzrecension 2018-09-24

Foto: Mats Olsson ST

Avslaget och enahanda

Konsert

Edda Magnason & Norrbotten Big Band

Jazzklubben, E-Street

Storbandskreatören Fletcher Henderson hade garanterat ingen aning om hur utvecklingen skulle gå med storbandsidiomet. Storbandsformatet är ju möjligheternas verkstad att skapa nya former och klangfärger. Norrbotten Big Band har sedan starten varit i framkant att anta utmaningar som ibland svävar på gränsen mellan jazz och konstmusik. Jag beundrar deras inställning till att ta utmaningar utöver det vanliga. Den här måndagskvällen bjöd Norrbotten Big Band på ett omtumlande möte med sångerskan Edda Magnason. Ett möte som blev verklighet tack vare samarbetet mellan jazzklubben och Musik i Norr & Musik Västernorrland.

När filmen om Monica Zetterlund hade premiär i september 2013 blev Edda Magnason känd för hela svenska folket. Hennes rollgestaltning av Monica Zetterlund var en fullträff.

Musikkarriären startade i tonåren då hon började sjunga och skriva poplåtar med texter på engelska. Hittills i karriären har hon gjort tre album och hennes musikaliska inspirationskällor är Michael Jackson, Supertramp, Esbjörn Svensson, Joni Mitchell, Frank Zappa, Nina Simone, Jussi Björling, Georg Riedel med flera.

Med Eddas Monica Z-själ från filmen i kärt minne blev jag den här kvällen grundligt besviken. Jag hade bespetsat mig på att få höra melodier med sväng och harmoni. Bortsett från Billie Holidays klassika, Gloomey Sunday, bjöds vi gissningsvis rakt igenom på Eddas hemsnickrade låtar som inte gick riktigt ihop med storbandet. Hennes gälla röst smalt inte in i bandets feta klanger. Därutöver var det dålig information till lyssnarna om vem som komponerat och arrangerat låtarna.

NBB är som tidigare sagts ett fantastiskt storband med en rad spännande solister. De hade gärna fått gör en egen avdelning som kontrast till det vi fick höra.

Totalt sett säger jag som Leif G W Persson när något inte är riktigt bra. 
”Det här var sorgesamt”!

  

Foto: Mats Olsson ST

Jazzrecension 2018-09-10

Foto: Linnea Hellgren ST

Toots har fått en värdig efterträdare

Konsert

Mathias Heise & Jörgen Emborg Trio

Jazzklubben, E-Street

Den mer än fantastiska sommaren är till ända och hösten har gjort en försiktig entré. Ett säkert hösttecken är att jazzklubben slagit upp portarna och premiärkvällen, i samarbete med Musik i Västernorrland bjöds vi på munspelsjazz i sann och äkta Toots Thielemans anda med Mathias Heise munspel, Jörgen Emborg piano, Peter Hansen bas och Karsten Bagge trummor. 

När Toots gick ur tiden hösten 2016 försvann ledstjärnan för munspelsjazzen. Det skulle dock inte dröja så länge förrän Mathias Heise tog upp Toots fallna mantel och på ett utmärkt sätt för han generna efter Toots vidare.

Den variationsrika repertoaren komponerad av Jörgen Emborg bjöd på vackra melodier av olika karaktärer som standards, ballader, jazzvalser och latin. Det är oförutsägbart och spännande när fyrspannet med Mathias vid tömmarna tar oss med på en musikupplevelse i den högre skolan. Det är minst sagt imponerande hur Mathias hanterar sin trynorgel, munspelet med en bländande teknik. 

Att med finess och elegans kunna få ut så mycket ur så litet är obegripligt.

En viktig grundsten för att skapa stor musik i det lilla formatet räcker inte enbart individuell skicklighet. Det måste finnas en intuitiv kommunikation mellan musikanterna som spontant, utan att tänka hänger med i de många tvära kast som uppstår i all improviserad musik.

Jörgen Emborgs spel, influerat av bland andra Bill Evans, Herbie Hancock och Keith Jarrett, är formbart som modellera och i sammanhang som dessa nyttjar han sina ytor med stor frihet. Lyhörd och underfundig i ackompanjemanget med välplacerade klangrika ackord och i sina  soloodysséer sprudlar spelet av aktiv spontanitet där allt kan hända.

Peter Hansen höll uppe den danska bastraditionen på bästa tänkbara sätt. Utbildad av bland andra basikonen Niels-Henning Örsted-Pedersen  levererade han ett stadigt basspel och tekniskt eleganta solon när tillfället gavs.

Karsten Bagges trumspel var både träffsäkert och elegant med rytmisk puls kryddad med små enkla figurer som under spelets gång ändrar form och färg. Vänsterhandsmarkeringarna och inprickningar satt som hand i handske. De här välljudande tonerna var en perfekt öppning på säsongen.

Foto: Linnea Hellgren ST

Recension 2018-06-03

Foto: Ulla Hörnell

Ljust, luftigt och somrigt!

Konsert

Sundsvalls Blåsorkester

Kulturmagasinet (söndag)

Med stormsteg kommer Sundsvalls Blåsorkester närmare sitt 100-årsjubileum.  I skrivande stund är man inne på sitt 97:e verksamhetsår. Mycket imponerande.

Den fantastiska sommar vi hittills njutit av fick i söndags en ytterligare temperaturhöjning när Sundsvalls Blåsorkester bjöd på Promenadkonsert i foajén på Kulturmagasinet. Trots de yttre förutsättningarna med strålande sol var det många som hörsammat kallelsen. Under de gånger jag haft nöjet att lyssna på SBO har de alltid en trogen publik. Att man lyckats med det beror kanske till stor del på orkesterns entusiastiske ledare, Thomas Gathe, som hela tiden utvecklar orkestern med bland annat musik långt utanför blåsorkestrarnas sfär. Han har också förmågan att knyta till sig unga begåvade talanger genom ett fint samarbete med Kulturskolan. Enligt orkesterns briljante talesman Jan Thim är Thomas ”tårtspaden” i konditoriet SBO! När han knåpade ihop programmet gissar jag att det skulle var ljust, luftig och somrigt. 

Att han lyckats kändes direkt i det inledande stycket Pineapple Poll sats 1 av Arthur Sullivan som hade en sprittande glad och ljus melodilinje med härligt rörlig rytmik. Därefter fick vi höra Suite Provencale i 4 satser av SBO:s huskompositör Jan Van Der Roost. Stycket handlar om den franska orten Provence där Roost målar naturbilder med både breda och smala penslar på ett fantasieggande sätt. I en av satserna samarbetade oboeisten med piccolaflöjtisten på ett medryckande sätt. Ur Camille Saint-Saëns Morceau De Concert opus 94 spelade valthornisten Isak Jonsson Allegro Moderato med bravur. En stor talang med framtiden för sig. En annan av orkesterns talanger, slagverkaren Martin Stensson spelade inlevelsefullt Timpani and Band Gordon Jacob på sina pukor. De fick också som hjälp på traven för vidare utbildning var sitt Ungdomsstipendium som SBO upprättade för tre år sedan. Kriterierna för att få det är att spela solo med orkestern. Vilket Isak och Martin gjorde med snits och elegans. Det avslutande stycket The First Shoot i 5 satser av William Walton är en komisk opera med jazziga inslag. Efter bara några takter kändes det som att Walton influerats av Gershwins Rhapsody in Blue. Flera blåsarpartier hade en aura från just den. Hela stycket var mycket färgrikt och mönstrat som mosaik. 

Efter sluttonen tog Jan Thim över för en överraskning. Han kallad fram Thomas som gratulerades för sin kommande 60-årsdag och till hans 30 år som ledare för SBO. Gåvan var en komposition av Britta Bystöm, numera världsberömd kompositör och före detta trumpetelev till Thomas Gathe. Stycket heter A Walk To Värmland och det spelades ett smakprov. Uruppförandet av verket sker längre fram.

Med en repris av inledningsstycket avrundades den trevliga och välklingande underhållningen som SBO bjöd på.

Foto: Ulla Hörnell

Jazzrecension 2018-05-12

Foto: Ulla Hörnell

En epok har gått i graven

Konsert

Hudik Big Band med Lill Lindfors, Helen Tanzborn och Nils Landgren

Kulturhuset Glada Hudik

Alla sagor börjar med …. det var en gång. Den här sannsagan fick sin början den 13 maj 1973 och fick en hejdundrande avslutning den 12 maj 2018. Ett för svenskt musikliv historiskt datum, för det var då en 45-årig epok gick i graven då Hudik Big Band gjorde sin allra sista konsert inför utsålt hus. En lång och framgångsrik epok som tog sin trevande början 1971-72 och manifesterades på allvar den 13/5 1973 med en konsert tillsammans med Lill Lindfors, som även fick vara med och sätta definitiv punkt. För att hålla ihop ett storband under så många år krävs det en outtröttlig ledare. Under alla år har den idoge saxofonisten Nore Sundqvist styrt båten med fast kurs. För att stimulera och utveckla sina musiker har Nore sett till att göra konserter och framträdanden med en rad jazz- och underhållningsdignitärer. Vill man se hela deras engagemangsförteckning, så gå in på deras hemsida och läs historiken. Minst sagt imponerande.

Ett av mina starkaste minnen med bandet var på Skeppsholmsfestivalen 1983 då de hyllade trumpetaren Clifford Brown. Kvällen till ära bestod trumpetsektionen av Jan Allan, Benny Bailey, Gustavo Bergalli, Allan Botschinsky och Palle Mikkelborg. I kompet stod Red Mitchell. Samma år gjorde bandet succé på Montreuxfestivalen. Vid det tillfället hade bandet samarbete med arrangören Bengt-Arne Wallin och sångaren Georgie Fame och deras framträdande spelades in och genererade en LP på märket Dragon.

För att ge en bra bild av vad bandet sysslat med under sina 45 på tiljorna hade Nore komponerat ihop en repertoar som visade den musikaliska bredd som gjort bandet så populärt. Självklart inleddes konserten med en riktig Basieklassiker, Freddie Greens opus Corner Pocket. Därefter kom bandets mesta sångerska Helen Tanzborn (55 konserter) entré och sjöng med värme och inlevelse To Close For Comfort. Nu var publiken varm i kläderna när Nisse Landgren, med sin röda trombon och personliga röst, bjöd på Abba Funk, trombonakrobatik i Tommy Dorseys slagnummer I´m Getting Sentimental Over You och lite modern pop av Sting i Fragile. Här fick vi prov på Landgrens mångsidighet. 

Lill tog därefter över och hon plockade fram en rad melodipärlor ur sin repertoar. Hon är en fantastisk scenartist. Hon är perfekt – balanserar utsökt sitt artisteri och sjunger välartikulerat med en underbar timing. Ärtigt och avspänt. Hennes mellansnack är obetalbart.

Den tre timmar långa tillställningen fick, en för årstiden, en fin knorr med Lill och Nisse sjungande Den Blomstertid nu kommer. Storbandet kontrade med en sprakande version av Neal Heftis Splanky där bandets Gösta Rodling och Nisse Landgren duellerade friskt på sina tromboner. Det var många i publiken som blev lite immig i blicken när det konstaterades att Hudik Big Band inte längre finns. Men vi kommer alltid att minnas dem med värme och kärlek.

Foto: Ulla Hörnell

Foto: Ulla Hörnell

Foto: Ulla Hörnell

Jazzrecension 2018-04-23

Foto: Ulla Hörnell

Avspänt och ledigt

Konsert

Isabella Lundgren & Carl Bagge Trio

Jazzklubben, E-Street

Vårsäsongens finalkväll av Måndagsjazzen inleddes med Funk & Fusion, en kvartett talangfulla elever från Mellansels Folkhögskola, Markus Sundvall tenorsax, Johan Lindqvist gitarr, Lukas Häggström bas och Andreas Larsson trummor. Med glöd och intensitet värmde de upp publiken med ett knippe låtar av, om jag uppfattade rätt, gitarristen Lenny Kravitz. 

Därefter intogs scenen av sångerskan Isabella Lundgren med fin support av 

Carl Bagge piano, Palle Sollinger bas och Daniel Fredriksson trummor.

Första gången jag hörde Isabella Lundgren var hennes sång starkt färgad av Billie Holiday. Med åren har hon gått vidare och utvecklat ett personligt sångsätt även om man här och där känner närheten till Lady Day. Likt henne sjunger hon med dröjande frasering och sårbarhet i rösten. Hon har en stark och innerlig själfullhet i uttrycket. Någon har sagt om Isabella – hon skriver och sjunger, med själ och hjärta, musik som öppnar dörrar och bygger broar till både det förflutna och det framtida. Den här måndagskvällen bjöds vi på ett stort sjok med Bob Dylanlåtar men även melodier som Sometimes I Feel Like a Motherless Child, Brother Can You Spare a Dime, That Old Black Magic m.fl.

Calle Bagge är en av våra toppianister. En mycket lyhörd ackompanjatör som med finess och elegans lägger de rätta ackorden bakom sången. När han ger sig ut på improvisationsäventyr kom jag utan vidare jämförelser att tänka på pianisterna Red Garland och Les McCann. På samma sätt som dom spelar Calle med ett spänstigt och snärtigt anslag och använder palettens alla färger för att skapa de rätta nyanserna.

Palle Sollinger bakom basen var en ny bekantskap. Han vikarierade för ordinarie Niklas Fernkvist. Han smalt väl in i trion och visade upp ett gediget basspel i sann och äkta Ray Brown-Charles Mingus anda. Hans härligt gungande basgångar gav en fin rytmisk stadga.

En av våra mest pålitliga ”time-keepers” är tveklöst Daniel Fredriksson. Han är en lyssnande trummis som vet exakt vart stötarna ska sättas in så att den rytmiska pulsen aldrig fallerar. Hans sköna vispkomp påminner om den legendariske Denzil Best och det säger väl allt om Daniels kapacitet.

Sammanfattningsvis en härlig kväll med en av den svenska jazzens mest personliga röster och en följsam och välformulerad komptrio. Med I Can´t Give You Anything But Love ”Sundsvall” sattes värdig punkt för vårens Måndagsjazz!

Foto: Ulla Hörnell

Jazzrecension 2018-04-20

Foto: Ulla Hörnell

Svängigt jubileumsfirande!

Konsert

High Coast Jazz Orchestra med gästerna, saxofonisterna Dick Oatts, 
Fredrik Lindborg och sångerskan Rigmor Gustafsson

Härnösands Teater

Tjugofem år i världshistorien är ungefär som ett andetag. Inom jazzmusikens sfär är däremot tjugofem år imponerande. High Coast Jazz Orchestra har uppnått just den, för fritidsspelande storband, anmärkningsvärda åldern. Den 2 maj 1993, slog trumpetaren Hans Bergfors, Härnösand och saxofonisten Bengt Lindgren, Örnsköldsvik ihop sina kloka huvuden och bestämde att det var dags att bilda ett länsstorband i en liknande anda som Thad Jones-Mel Lewis Orchestra. Musikerna hämtades från olika orkestrar i länet så orkestern är unik i sitt slag. De senaste femton åren har eldsjälen och trumpetaren Fredrik Norén varit styrman och repetitör på den framgångsrika High Coastskutan.

I fredagskväll firade bandet sitt kvartssekeljubileum tillsammans med en namnkunnig trio, altsaxofonisten Dick Oatts, barytonsaxofonisten Fredrik Lindborg och sångerskan Rigmor Gustafsson. Redan 1994 inleddes samarbetet med Oatts och har sedan fortsatt till dags dato. Han har fått orkestern att höja kvalitetsribban och är idag inte främmande för arrangemang med hög svårighetsgrad. Kvällen till ära var det ett taggat band med ett tajt ensemblespel och sköna nyanser. Där har Oatts haft en avgörande betydelse.

Konserten inleddes med Bob Mintzers funkiga opus, New Rochelle med fina solon av pianisten Ion Baciu och gitarristen Per Nordgren. Därmed var ribban lagd för en svängig kväll. Fortsättningsvis fick vi höra Hasses Delight av Oatts, balladen Quiet Now av Danny Zeitlin, Moanin´av Charles Mingus och Ellingtons Sophisticated Lady. Framträdande solister förutom Oatts altsax, Per Nordgren gitarr, Hasse Bergfors flygelhorn, Fredrik Norén trumpet, Fredrik Lindborg barytonsax. Den solist som stack ut mest var den fantastiske pianisten Ion Baciu. Efter den instrumentella delen var det dags för värmländskan Rigmor Gustafsson att äntra scenen. Hon inledde med Bobby Timmons Moanin´ kryddade med fina solon av Simon Fransman trombon och Lasse Pettersson trumpet. Sedan under kvällen bjöd hon på låtar som Born to be blue, For once in my life, There´s Always Something There To Remind Me. Hela hennes uttryckssätt är äkta och chosefritt utan publikfriande manér. Budskapet kommer direkt och oförfalskat från hjärtat. Fina soloinsatser av Kenneth Grönfeldt trumpet, Mats Bäck tenorsax och Janne Magnefors altsax. I Thad Jones Child is Born och Three and one visade High Coast att man är ett storband med högsta kvalité. Vältrimmat som Formula 1 med en stark motor, fräscha tändstift, välladdat batteri och bekvämlig komfort.

Kvällen avrundades med svängiga My Shining Hour med Rigmor och Fredriks barytonsax i huvudrollen och som tack för rungande applåder avslutade Rigmor det hela med Prelude to a kiss med fint basspel av Tobias Helén.

Sammanfattningsvis fick vi höra HCJO från den allra bästa sidan fint förstärkt med Dick Oatts, Fredrik Lindborg och Rigmor Gustafsson. Nu tar bandet avstamp mot 50-årsjubileumet!

Foto: Ulla Hörnell

Jazzrecension 2018-04-16

Foto: Jenny Toresson ST

En skön fläkt från Copacabana

Konsert

Miriam Aïda: Quatro Janelas

Jazzklubben, E-Street

När gitarristen Charlie Byrd vid ett besök i Brasilien på 60-talet upptäckte bossanovan kunde han knappast föreställa sig vilken succé det skulle bli   
när han och Stan Getz spelade in Jobims Desafinado. Skivan säljer än idag! Bossafebern höll i sig ända tills Byrd och Getz gick bort. 

En som med förkärlek håller sig till den latinska jazzen är skånetjejen Miriam Aïda. Mitt första möte med Miriam Aïda var i början på 2000-talet då hon framträdde på Skeppsholmsfestivalen med Jan Lundgrens trio. Jag fastnade direkt för hennes innerliga och chosefria sång. Därefter har det runnit mycket vatten under broarna och Miriam har utvecklat sin sångkonst och räknas idag till våra bästa på området. Hon skivdebuterade 2002 och har turnerat i Sverige och internationellt med olika band och konstellationer som Norrbotten Big Band, Jan Lundgren Trio, Joe Spinaci & the Brookolino Orchestra och maken Fredrik Kronkvists band. På ett framgångsrikt sätt har hon växlat mellan traditionell jazzsång och latinjazz med passion för brasiliansk musik som hon generöst bjöd på den här måndagskvällen tillsammans med Mats Andersson på 7-strängad akustisk gitarr, Ola Bothzén och Finn Björnulfson slagverk. Att med den udda sättningen skapa en atmosfär och stämning är fantastiskt. Miriam och hennes band med de väldrillade slagverkarna gav oss nya intryck och perspektiv.

Med fantasins hjälp förflyttades man till varmare breddgrader med Copacabanas vidsträckta strand och vajande palmer när Miriam bjöd oss med på en vitaminrik resa bland afrikansk-brasilianska rytmer. Quatro Janelas betyder fyra fönster och med den öppenheten mot alla riktningar förmedlade hon sina musikaliska intryck på ett imponerande sätt. Repertoaren hade inte bara influenser från Rio utan också på egna låtar och svenska visor med portugisisk text, visor som Ögon känsliga för grönt, Jag vet en dejlig rosa, Visa från Utanmyra och Kristallen den fina. Hon sjöng också reggae av Bob Marley, Stiff necked fools med portugisisk text. För att få spela in den på skiva krävdes godkännande från familjen Marley som har alla rättigheter av Bobs musik. Hon fick godkännande vilket hon ser som en pik i karriären. Vi fick också ett smakprov på vad hennes nya skiva, som kommer i september, handlar om. Rakt igenom musik av David Bowie. Något att se fram emot.

Efter rungande applåder bjöds vi på två extranummer och slutklämmen blev en tolkning på portugisiska av Edvard Perssons slagnummer, Jag har bott vid en landsväg. En kväll där alla gick hem nöjda!

Kvällens evenemang var ett samarbete mellan jazzklubben och Sundsvalls Kulturskola och en grupp ungdomar från skolan bjöd på ett antal låtar på gitarrer.

Jazzrecension 2018-04-09

Foto: Mats Olsson ST

Skärpt sång av Eeg

Konsert

Sinne Eeg & Jacob Christoffersen Trio

Jazzklubben, E-Street

Rösten är ett unikt uttryck för individen – ett röstspektrum lär vara ett säkrare identifieringsmedel än fingeravtrycket. Stämman är människans äldsta musikinstrument, alltid till hands, alltid i omedelbar förbindelse med den känsla, de upplevelser och reaktioner som alltid varit musikens förutsättning. Men detta ”instrument” är också utlämnande och sätter den sjungande personen i fokus.

En som är van att stå i fokus med en mikrofon i handen, eller framför sig, är den danska sångerskan Sinne Eeg som tillsammans med sin komptrio 

Jacob Christoffersen piano, Lennart Ginman bas och Zoltan Csörsc trummor bjöd Måndagsjazzgästerna på en lektion i jazzsångens högre sfär. Vilket vi ska tacka Musik i Västernorrlands samarbete med klubben för. 

Sinne har en gedigen utbildning vid Vestjysk Musikkonservatorium i Esbjerg och efter skivdebuten 2003 har hon belönats med många aktningsvärda utmärkelser för sin sångkonst. För att skapa sitt eget uttryck har Sinne lyssnat på olika musikstilar men också på stilbildande sångkollegor och framstående instrumentalister. De danska sångerskorna har gjort sig kända för sin öppenhet och naturligt okonstlade sätt att uttrycka sig. På ett övertygande sätt visade Sinne att hon kan få de mest emotionell osmorda dörrarna att öppnas. Med balans och tonsäker stämma och perfekt intonation har hon utvecklat sin egen profil. Hennes sång bygger på känsla och inlevelse sprungen direkt ur hjärtat utan publikfrieri och konstlade manér.

Med en väl sammansatt repertoar av egna alster, standards som Lets face the music and dance, blues och Beatles visade hon sin sångkonst i helfigur. Duonumren Happy Talk och You don´t know what love tillsammans med pianisten och My Favorite Things var kvällens höjdarnummer.

Sinne hade strålande uppbackning av den spelglada och tajta trion Christoffersen, Ginman och Csörsc. Man blev riktigt andäktig av Christoffersens eleganta tonmålningar på elfenbenet, både som ackompanjatör och flyhänt solist. Ginmans stadiga basspel i sann och äkta Ray Brown-anda gav Sinne en bra grund att stå på. Csörsc har ju tidigare visat sina rytmiska kvaliteter på klubben och här satt hans inprickningar och markeringar med fulländad precision. Kvällen fick en fin avrundning med extranumret Comes Love!

Foto: Mats Olsson ST

Jazzrecension 2018-03-26

Foto: Jenny Toresson ST

Svängfaktorn kunde fått vara högre

Konsert

Dölerud & Johansson Kvintett

Jazzklubben, E-Street

Efter förra måndagens omtumlande och osvängiga tillställning trodde jag att ordningen skulle återställas, men inte denna gång heller, med att få stampa takten till den för mig helt nya gruppen, Dölerud & Johansson Kvintett, där Magus Dölerud trakterar tenorsaxen, Dan Johansson trumpeten och flygelhornet, Torbjörn Gulz pianot, Petter Olofsson vikarie vid basen för Palle Danielsson och trummorna av Fredrik Rundqvist. Det var när de spelade i Håkan Broströms storband New Places som de bestämde sig för att starta en mindre grupp med musiker som spelat i en lång rad av projekt och ensembler, från Keith Jarretts Europeiska kvartett via Fredrik Norén Band och Norrbotten Big Band till en mängd framstående storbandd, ensembler och internationella samarbeten. Personligen tycker jag att Miles Davis sista kvintettformationer innan han svitchade om till den elektroniska eran kändes som en klar inspirationskälla för Dölerud & Johansson Kvintett. Med den här klassiska sättningen trumpet, saxofon, piano, bas och trummor finns det många andra att hämta näring ifrån. Kanske dom här, Horace Silver, Art Blakey, Freddie Hubbard, Max Roach och Fredrik Norén Band är några.

I presentationen på Jazzklubbens hemsida stod att repertoaren är en mix av jazzens standardrepertoar till nyskriven musik. Verkligheten var den att utöver standardlåtarna You´re My Everything av Harry Warren och Asiatic Race av Kenny Dorham bestod repertoaren av hemsnickrat signerat Dölerud, Johansson och Gulz med titlar som Little waltz for Jennie, Chorizo, Nyksund, Souper och Arvids Melody. Det blev ganska introvert och akademiskt med mycket låg svängfaktor. Jag hade förväntat mig mera av så individuellt skickliga musiker.  På alla händer fick vi höra många och långa solon och den som imponerade mest på mig var pianisten Torbjörn Gulz som verkligen bjöd till.

Sammanfattningsvis en lite seg och enahanda tillställning.

Jazzrecension 2018-03-19

Foto: Jenny Toresson ST

Förbandet vann på poäng!

Konsert

Tia Fuller Quartet, förband BEA Quintet

Jazzklubben, E-Street

Genom jazzklubbens samarbete med Musik i Västernorrland bjöds vi på två band med olika karaktärer.

Måndagskvällen inleddes med BAE Quintet med Björn Atle Anfinsen trumpet, Manne Skafvenstedt piano, Oliver Segell gitarr, Daniel Lien bas och David Huber trummor. 2016 vann de Faschings pris som bästa unga jazzgrupp. Ett klokt beslut av tävlingsjuryn. De visade sig inte vara några dunungar för de spelade moget och väl genomtänkt. I ett par nummer signerade Segell visade de sitt progressiva tänkande och i standardnumren Woody´n You av Dizzy Gillespie och klassikernas klassiker Body and Soul av Johnny Green hedrades traditionen. Fina solon på alla händer med ett litet plus i kanten för Anfinsens lyriska trumpetspel i sann och äkta Chet Baker-anda.

Därefter äntrades scenen av nya bekantskaper för mig, saxofonisten Tia Fuller tillsammans med pianisten Shamie Royston, basisten Mimi Jones och trumslagaren Joe Dyson. I öppningsnumret hade Tia och hennes medmusikanter vridit tillbaka tiden till slutet av 50-talet och gjorde direkt tappra försök att återuppliva Ornette Colemans fria jazz som han briserade på New Yorkklubben Five Spot och John Coltranes indisk/afrikanska period på 60-talet. Att musiken var omdiskuterad då,  liksom även idag. Egensinnet styrde och det togs ingen hänsyn till jazzens etablerade spelregler. Tia Fuller var klart influerad och kanske inspirerad av Coleman och Coltrane men också av Anthony Braxton, Evan Parker och Henry Threadgill. Hon hade en bländande teknik så det var svårt att hänga med i svängarna när hon improviserade. Hennes spel på altsaxen var lindrigt sagt omtumlande, det bubblade och fräste utan något spår av harmoniska linjer. Materialet som spelades hade inga teman att luta sig emot utan allt var improviserat. Den som imponerade mest på mig var pianisten Shamie Royston som bjöd på en rad fantastiska solon där teknik, harmonik och fantasi gick hand i hand.

Ska man sammanfatta den här omtumlande kvällen måste jag beundra Tia Fuller Quartet som med en energisk arbetsinsats lägger ner hela sin själ på att inte få det att svänga! Alla fyra behärskar sina instrument hur bra som helst men använder inte sina kunskaper på rätt sätt tycker jag!

Jazzrecension 2018-03-17

Foto: Ulla Hörnell

Stående ovationer för Jill

Konsert

Jill Johnson That´s Life

Sporthallen, Sundsvall

I lördagskväll inför ett fullsatt Sporthallen bjöd hon upp till en sprakande show i bästa Las Vegas-stil. Med ett välklingande och tajt storband i ryggen fick vi höra henne göra egna tolkningar av en rad ikoners musik som haft och har stor betydelse för henne. Från att ha varit populär popstjärna och countrydrottning har hon suddat bort genregränserna och det enda som gäller är att hon och lyssnarna gillar musiken. Idag är hon en fullfjädrad allroundartist som håller i alla sammanhang.

Det hela började i Ängelholm i ett musikaliskt hem. Från skivspelaren hördes magnifika röster som Frank Sinatra vilket etsades fast i huvudet hos Jill. Därefter har intresset breddats och andra röster som Cindy Lauper, Dolly Parton, Stevie Wonder och Sammy Davis med flera har rotats. Tillsammans med det sköna storbandet bjöd hon frikostigt på kända låtar av dom ovannämnda och avspänt och ledigt berättade hon om dem och karriären i övrigt mellan låtarna.

Utöver Jills musikaliska hyllningar bjöds vi luftakrobatik i trapets, ringar och poolstång av cirkusartisterna Joachim Assarsson och Karin Odermatt.

Sammanfattningsvis en magnifik show där Jill och hennes medhjälpare tackades med stående ovationer.

Jazzrecension 2018-03-12

Foto: Ulla Hörnell

Njutbar resa i den amerikanska sångbokens perenner

Konsert

Hayati Kafe Kvartett

Jazzklubben, E-Street

Det är snart tjugo år sedan The Voice eller O´l Blue Eyes, Frank Sinatra, gick ur tiden. Men croonertraditionen i USA lever vidare genom bland andra Tony Bennett, Michael Bublé, Steve Tyrell och på våra breddgrader är det främst Hayati Kafe och Svante Thuresson. Hayati började sin karriär hemma i Istanbul 1961 och året därpå kom han till Sverige med egen orkester. Han trivdes bra och har sedan dess blivit kvar. Ett par år senare blev han sångare i Carl-Henrik Norins orkester och sedan har karriären rullat på. Han har samarbetat och gjort skivor med många av våra främsta jazzmusiker. Hayati har gästat jazzklubben tidigare med olika konstellationer och den här måndagskvällen var hans spelkamrater Klas Lindquist på altsax/klarinett, Leo Lindberg piano och Kenji Rabson bas.

Tänk er en nattklubb, fram på småtimmarna, med dämpad belysning och på scenen en avspänd crooner tillsammans med en elegant kompgrupp, då har ni bilden klar för er hur det var igår på jazzklubben. Stämningen var den allra bästa när Hayati på sitt oefterhärmliga sätt bjöd på en njutbar resa övervägande bland den amerikanska sångbokens fantastiska perenner. Utan att ta till överord tycker jag att han är den svenske sångare som förvaltat arvet bäst av alla Sinatratolkare. Känslofullt och äkta förmår han att ge de gamla slitna låtarna en personlig fräschör. Intonering, textning, nyansering och frasering sitter perfekt.

När Dompan gick ur tiden försvann ett unikt sound i den svenska jazzen, både på altsax och klarinett. Den som nu för generna vidare på ett utsökt sätt är Klas Lindquist. Han är ingen eftersägare utan från en egen palett målar han harmoniskt melodiska tonslingor. Som obligat bakom sången eller i renodlade soloinsatser. Ska man artbestämma Klas har han en påtaglig närhet till Benny Carter. En saxofonist/klarinettist som Dompan ville K-märka. I två trionummer, Jitterbug Waltz och Bohemia After Dark visade Klas sig i helfigur med bländande insatser.

Virtuose pianisten Leo Lindberg spelar, trots sin ungdom, som en musiker med lång erfarenhet. Han har allt en musiker behöver, ett brett register, bländande teknik, välutvecklat harmonisinne, fantasifull improvisatör, lyhörd ackompanjatör. Lindbergs kreativa spel sprudlar av idéer och infall. Ena stunden lågmält eftertänksamt för att i nästa stund visa kraft och muskler. Det svängde utomordentligt skönt när han på Red Garland-manér öste på med fylliga blockackord.

Kenji Rabson har utvecklat sitt basspel högst påtagligt. Han behandlade sin basfiol, i stil med Scott LaFaro, med samma lätthet som en gitarrist. Fingrarna flyter med elegans över strängarna. Inget lämnas åt slumpen, det är full kontroll på händelseförloppet. Basen är som bekant musikens hjärta och utan ett fungerande sådant, ingen puls och patienten dör.

Den trevliga kvällen fick en avrundning med Hayatis underbara tolkning av klassikern That Old Black Magic.

Jazzrecension 2018-03-05

Paterson knockade publiken

Konsert

The Paterson Project featuring Erik Söderlind & Neal Miner

Jazzklubben, E-Street

Allting går igen. Inte minst inom klädmodet. Men även inom jazzmusiken. Ett bevis på detta är den amerikanske pianisten/sångaren Ben Paterson som gjort en revival på triojazzens stora förgrundsgestalter Nat King Cole (1919-1965) och Oscar Peterson (1925-2007) som under var sina epoker gjorde stor succé världen över. Från början av 1950-talet och till sin bortgång var Nat King Cole en av de populäraste sångarna och Oscar Peterson som hade Nat som förebild sjöng påfallande likt honom, vilket han visade med 60-talsskivan With Respect to Nat.

35-årige Ben Paterson från Philadelphia, med en svensk mor, har varit professionell musiker sedan 2005. Karriären inleddes i saxofonisten Von Freemans band. Därefter är det många stora namn som anlitat hans tjänster. Han har sedan jazzintresset vaknat varit fascinerad av kammarjazzens avskalade trioformat med Cole och Peterson som inspiratörer. Enbart uppbackad av en lyhörd gitarr och en rytmiskt stadig bas, får både musiken och musikerna ett friare och personligare uttryck. För att nå sitt syfte har han anlitat vår fantomgitarrist Erik Söderlind och New Yorkbasisten Neal Miner. Med fantasins hjälp var vi på Stratford Shakespearean Festival där O P enligt egen utsago gjorde sitt livs framträdande. Trion slog an tonen med bebopklassikern Our Delight av Tadd Dameron. Paterson visade direkt sin kvalitet. Han är en fantastiskt kreativ improvisatör som inledde sina solon med några få spridda toner som successivt byggdes på och ändrades under resans gång och i slutändan har han skapat en fullständigt ny komposition. Med sin bländande teknik spelade han snabba löpningar obehindrat med bägge händerna eller när han spelar oktavspel i Phineas Newborns anda. Han tycks inte ha några svårigheter utan spelar näst intill omöjliga fraser med en auktoritär elegans och säkerhet. Vi bjöds också på ett fång sångnummer där en annan del av personligheten trädde fram.

Erik Söderlind har vid flera tillfällen förgyllt tillvaron på jazzklubben med sitt elganta och fantasirika gitarrspel. Han besitter förmågan att med små medel utan åthävor trolla fram underbart sångbara tonslingor och fylligt klangrika ackord oavsett tempo.

Det var inte bara Paterson som var en ny bekantskap, även basisten Neal Miner. Hans mäktiga basspel har han säkert mejslat fram i hård konkurrens i hemstaden New York. Att Ray Brown är hans ledstjärna gick inte att ta miste på. Han levererade rena logiska basgångar som bildade en effektiv bottenplatta för Paterson och Söderlinds klangliga utflykter. Den tekniska briljansen han visade vid solospelet gjorde att man gick ner för räkning och med nöd och näppe kom upp före ten and out!

Gästspelet har gjorts möjligt genom jazzklubbens samarbete med Estrad Norr. Tack för en trevlig och minnesvärd kväll med ädeljazz i världsklass!

Foto: Ulla Hörnell

Jazzrecension 2018-02-26

Foto: Hannes Holmströn ST

Gränslös musik med Helskotta

Konsert

Helskotta

Jazzklubben, E-Street

Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder ordet helskotta, ett milt kraftuttryck. Det kan också gissningsvis betyda att man tagit en del av Sofi Hellborgs och Erik Skotts efternamn och resultatet har blivit Helskotta. Hur som helst är Helskotta en kvintett där Sofi Hellborg trakterar alt- och sopransaxofon, Göran Abelli trombon, Erik Skott gitarr, David Carlsson bas och Andreas Baw trummor. Bandets sammanhållande länk gissar jag är Sofi Hellborg. Efter studier på Svalövs musikskola flyttade hon 20 år gammal till Kamerun och studerade där pygméernas musik. Därefter har hon bott och verkat i London och Paris fram till 1989 då hon flyttade hem till Lund. Utlandsåren har naturligtvis satt prägel på hennes musik.

Sedan jazzens genombrott har konstformen utvecklats i olika stilriktningar. Varje stil har sina företrädare som strikt håller sig till ursprunget. Men det finns också utövare som av ren nyfikenhet river ner staketen och och med friskt mod blandar sig med andra likasinnade. Exempelvis mixen bebop och swing kallas numera mainstream och jazz blandat med rock blev fusion. Hellskotta har gått sina egna vägar med sin musik genom att korsbefrukta jazz och funk med en rad olika genrer som därigenom är omöjliga att artbestämma. Jag kan tänka mig att man plockat fruktbara element från olika håll som exempelvis Funk UNit, Maceo Parker, Ornette Coleman, Yellow Jackets, Mike Stern med flera. De har lagt alltsammans i en smältdegel och format om det till som är Helskotta.

Musiken de framförde var nog helt igenom egna kompositioner. Den hade en anarkistiskt och revolutionär prägel. Det som kändes igen utsattes för aggressiva påhopp med eldiga, sprakande klanger livligt påhejade av det funkiga kompet som jag upplevde som statiskt och osvängigt. Har man raserat gränser och barriärer hade man nog kunnat lägga an på en större rytmisk variation i kompet. Det hela ville aldrig lyfta.

Solistiskt var det gitarristen Skott och trombonisten Abelli som stod för de mest intressanta insatserna.