Jazzrecension 2018-01-20

Foto: Jenny Toresson ST

Jazzens nya stjärnskott charmade publiken!

Konsert

Kulturfestivalen

Andrea Motis Quintet, Tonhallen

Den pågående kulturfestivalen, den femte i rad, inleddes på lördagskvällen med länsungdomsstorbandet LUST under ledning av Fredrik Norén. Därefter följde i samarbete med jazzklubben det nya stjärnskottet på den europeiska jazzhimlen. Barcelonabaserade sångerskan, trumpetaren, saxofonisten och kompositören Andrea Motis tillsammans med ett förnämligt komp bestående av Ignasi Terazza piano, Josep Traver gitarr, Joan Chamorra bas och Esteve Pi trummor.

Andrea har fostrats i den unika jazzskolan St. Andreu Jazzband som drivs av den entusiastiske eldsjälen, ovan nämnde Joan Chamorra, i den Barcelonska stadsdelen St. Andreu. Chamorrra skall ha en stor eloge som driver skolan utan statliga eller kommunala bidrag. Hans egen insats och stöd av sponsorer får hjulen att snurra. Hans pedagogik är berömvärd. Alla skall sjunga, parallellt med att lära sig ett instrument och därefter spela låtar som är standard i jazzrepertoaren. Med den i botten kan man ge sig på musik av annan karaktär.

22-åriga Andrea Motis inledde kvällen med standardnumret He´s Funny That Way. Hon behövde inte sjunga många takter förrän jag tänkte, så ung, men sjunger med en känsla och inlevelse som brukar komma med åren. Utan vidare jämförelser fraserar och textar hon lika avslappnat och tillbakalutat som Billie Holiday på sin tid. Hon fortsatte första avdelningen med mera standards, bossa novor och gissningsvis något eget opus. Utöver den läckra sången bjöd Andrea på ett trumpetspel i yppersta klass. Hon spelade med fin balans finess- och idérika solon utan publikfriande manér.

Efter pausen höjdes temperaturen åtskilliga snäpp för då förstärktes Adreas kvintett med blåsarna från High Coast Jazz Orchestra. Hon inledde med att hylla Ella Fitzgerald med hennes första hitlåt, A Tisket, A Tasket där också Fredrik Norén blommade ut i ett fint trumpetsolo. Därpå följde en kavalkad av sköna standards, Georgia, Them There Eyes, My One and Only Love, Exactly Like You, Sister Sadie och Your Not A Kind. Utöver Andreas magnifika trumpetspel gjordes berömvärda solistinsatser av Mats Bäck tenorsax, Simon Fransman trombon, Jan Magnefors altsax. Till sist en eloge till det välspelande kompet som stöttade på ett mycket bra sätt. Alla bjöd dessutom på minnesvärda soloinsatser. När man ser minspelet, med ett smittande leende, på basisten Joan Chamorra förstår man att han har lätt för att få ungdomarna hemma i Barcelona att spela jazz. Till sist kan man ju undra vad det skall bli av Andrea Motis när hon blir stor. Musikaliskt är hon ju redan vuxen!  

Foto: Jenny Toresson ST