tisdag 6 mars 2018

Jazzrecension 2018-03-05



Paterson knockade publiken

Konsert
The Paterson Project featuring Erik Söderlind & Neal Miner
Jazzklubben, E-Street

Allting går igen. Inte minst inom klädmodet. Men även inom jazzmusiken. Ett bevis på detta är den amerikanske pianisten/sångaren Ben Paterson som gjort en revival på triojazzens stora förgrundsgestalter Nat King Cole (1919-1965) och Oscar Peterson (1925-2007) som under var sina epoker gjorde stor succé världen över. Från början av 1950-talet och till sin bortgång var Nat King Cole en av de populäraste sångarna och Oscar Peterson som hade Nat som förebild sjöng påfallande likt honom, vilket han visade med 60-talsskivan With Respect to Nat.

35-årige Ben Paterson från Philadelphia, med en svensk mor, har varit professionell musiker sedan 2005. Karriären inleddes i saxofonisten Von Freemans band. Därefter är det många stora namn som anlitat hans tjänster. Han har sedan jazzintresset vaknat varit fascinerad av kammarjazzens avskalade trioformat med Cole och Peterson som inspiratörer. Enbart uppbackad av en lyhörd gitarr och en rytmiskt stadig bas, får både musiken och musikerna ett friare och personligare uttryck. För att nå sitt syfte har han anlitat vår fantomgitarrist Erik Söderlind och New Yorkbasisten Neal Miner. Med fantasins hjälp var vi på Stratford Shakespearean Festival där O P enligt egen utsago gjorde sitt livs framträdande. Trion slog an tonen med bebopklassikern Our Delight av Tadd Dameron. Paterson visade direkt sin kvalitet. Han är en fantastiskt kreativ improvisatör som inledde sina solon med några få spridda toner som successivt byggdes på och ändrades under resans gång och i slutändan har han skapat en fullständigt ny komposition. Med sin bländande teknik spelade han snabba löpningar obehindrat med bägge händerna eller när han spelar oktavspel i Phineas Newborns anda. Han tycks inte ha några svårigheter utan spelar näst intill omöjliga fraser med en auktoritär elegans och säkerhet. Vi bjöds också på ett fång sångnummer där en annan del av personligheten trädde fram.

Erik Söderlind har vid flera tillfällen förgyllt tillvaron på jazzklubben med sitt elganta och fantasirika gitarrspel. Han besitter förmågan att med små medel utan åthävor trolla fram underbart sångbara tonslingor och fylligt klangrika ackord oavsett tempo.
Det var inte bara Paterson som var en ny bekantskap, även basisten Neal Miner. Hans mäktiga basspel har han säkert mejslat fram i hård konkurrens i hemstaden New York. Att Ray Brown är hans ledstjärna gick inte att ta miste på. Han levererade rena logiska basgångar som bildade en effektiv bottenplatta för Paterson och Söderlinds klangliga utflykter. Den tekniska briljansen han visade vid solospelet gjorde att man gick ner för räkning och med nöd och näppe kom upp före ten and out!
Gästspelet har gjorts möjligt genom jazzklubbens samarbete med Estrad Norr. Tack för en trevlig och minnesvärd kväll med ädeljazz i världsklass!

Foto: Ulla Hörnell

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar