Historia




BUDDY RICH 100 ÅR
En av jazzens bästa trumslagare; Bernard ”Buddy” Rich skulle i år ha fyllt 100 år. Han föddes den 30 september 1917 i Brooklyn, New York och scendebuterade redan vid 18 månaders ålder i föräldrarnas varité. Vid fyra års ålder debuterade han i en Broadwayshow. Vid toppen av sin barnkarriär var han den näst högst betalda barnstjärnan och vid 11 års ålder ledde han en egen orkester. Han hade ingen formell utbildning när det gällde sitt trummande och han till och med avvisade varje form av instruktion eftersom han ansåg att den skulle göra honom osäker. Han gick sin egen väg och utvecklades till en av dom främsta och mest nyskapande trumslagarna. Trots det hade han stor beundran för samtida kollegor som Gene Krupa, Chick Webb och Jo Jones.
Jazzkarriären började 1938 och han spelade med kända orkesterledare som Bunny Berigan och Artie Shaw. Senare kom han att i olika omgångar spela sex år med Tommy Dorsey och många andra. 1946 startade han sitt första egna storband med vilket han backade upp gamle kompisen från Dorseytiden, Frank Sinatra. Efter två år som bandledare bestämde han sig för att medverka i en turné med Norman Granz jazzcirkus, Jazz at The Philharmonic. Mellan turnéerna spelade han i olika konstellationer och gjorde skivinspelningar med Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Art Tatum, Oscar Peterson, Lionel Hampton och många andra av jazzens storheter.
Från 1966 och fram till sin bortgång 1987 hade han ett framgångsrikt storband trots att storbandens popularitet dalat sedan 40-talet. Första gången jag hörde hans fenomenala orkester var vid ett gästspel på Teatern i Härnösand den 23 mars 1977. Bandet var bra men Buddy var inte i bästa form. Den 3 oktober 1984 åkte jag till Gävle Folkets Park och i motsats till Härnösand var han vässad till tänderna vilket smittade av sig på hela bandet. Vi bjöds på en svängfest utan dess like. Tredje och sista gången jag hörde bandet var en regnig kväll på Skeppsholmsfestivalen. Hans sannolikt mest framstående och populära framträdande var med ett storbandsarrangemang av Lenonard Bernsteins West Side Story med Buddy i fokus bakom sina trummor.
Buddy Rich gick ur tiden de 2 april 1987 strax före en inplanerad hjärtoperation. Ryktet säger att han blev tillfrågad av en sköterska om han var allergisk mot någonting. Han sägs ha svarat ”ja mot countrymusik”. Sant eller inte så räknas han till giganterna av trumslagare!

--------------------------------------------------------------------------------------   
 

50 år sedan Simon Brehm gick ur tiden
”Big Simon” Brehm gick ur tiden den 11 februari 1967 och hela den svenska nöjesvärlden hade blivit fattigare. Från början av karriären var han en idealistisk jazzmodernist som blev framgångsrik dans- och populärmusiker, affärsman och Tv-personlighet. För den breda allmänheten är han mest känd som upptäckare av Lill-Babs och basspelare i ”Hylands hörna”.
Simon föddes i Stockholm den 31 december 1921. Hans första instrument var piano, klarinett och gitarr innan han 1941 blev basist i orkestern Embassy, där Povel Ramel spelade piano, som samma år deltog i OJ:s amatörorkestertävling. Därefter medverkade han i ett par andra band som också utmärkte sig i OJ:s tävlingar, Owe Kjells orkester som innehöll Arne Domnérus och Rolf Ericson och sedan Royal Swingers med Åke Hasselgård. 1943 spelade Simon med Carl-Henrik Norins Kvartett, 1944-45 i Miff Görlings orkester och 1945-47 med Charlie Normans orkester på Salle De Paris.
Att Simon skulle bli yrkesmusiker var ingen självklarhet. Sommaren 1945 hade han ett vikariat på Expressen som kriminalreporter. Efter det skrev han om jazz för olika tidningar, till en början tillsammans med Åke Hasselgård. Under signaturen ”Pals” skrev de i Expressen och i Svenska Musikerförbundets medlemsblad under signaturen ”Diggers”. De skrev raljanta rapporter från Stockholms dansställen och de väckte ont blod bland kollegor. Det föranledde ett 25-tal musiker att i början av 1946 uppvakta förbundet med krav på att de skulle upphöra.
Simons musikaliska riktmärke var den moderna jazzen. 1946 ledde han en kvintett som väckte stor sensation, inte minst i musikkretsar. Den var formad efter Benny Goodmans smågrupper. Hösten 1947 bildade han en bebopinriktad orkester med bland andra Arne Domnérus, Leppe Sundewall och Gösta Theselius.
1952 medverkade han till bildandet av grammofonbolaget Karusell där han blev inspelningschef och flitigt anlitad studiomusiker. Han framträdde som jazzkåsör i radio, och han fortsatte att leda en dansorkester, vars repertoar hade allt mindre med jazz att göra. Efter televisionens genombrott ledde han några år jazzprogrammet ”Trumpeten” och blev brett populär som medlem i husbandet för ”Hylands Hörna”.
Som basist utvecklade Simon Brehm en rörlig, rytmiskt spänstig stil och en för tiden virtuos behandling av instrumentet, inspirerad av främst Chubby Jackson. Han valdes in i de flesta elitorkestrarna från 1947 och framåt. Våren 1949 medverkade han i den numera legendariska ”Parisorkestern”.
Efter Simons för tidiga bortgång sade Lill-Babs: ”Simon har varit min bästa vän genom åren – han är borta men är fortfarande min bästa vän”.
Inspelningar
CD:
Inspelningar av Simmon Brehm med egna och andras grupper ingår i volymerna 6 och 7 av serien Svensk Jazzhistoria (Caprice) och han hörs också på utgåvor med bland andra Åke Hasselgård (Dragon, Phontastic), Ulf Linde(Phontastic) och Lars Gullin (Dragon).
Källa: Orkester Journalen  
 -----------------------------------------------------------------------------------


Tjugofem år sedan ikonen Miles Davis gick ur tiden

Den 28 september 1991 gick trumpetaren och bandledaren Miles Davis ur tiden  i sviterna av en lunginflammation på ett sjukhus i Santa Monica, Kalifornien 65 år gammal. Alldeles för tidigt för Miles hade musikaliskt mycket ogjort.
Miles föddes den 26 maj 1926 i Alton Illinois. En liten industristad nordöst om St. Louis vid Mississippifloden. I 12-13-års åldern tog blev  musiken allt för unge Miles som gick helhjärtat in för sitt trumpetspel. Lektionerna togs på största allvar trots att han samtidigt ägnade sig år fotboll och baseboll. Redan här visade Miles prov sitt egensinne som höll livet ut.
Arton år gammal kom han in på The Juilliard School of Music. Hans mor ville inte släppa iväg honom till New York så det dröjde ett år innan ankomsten till ”The Apple”. Ända sedan början av 40-talet hade New York utgjort något av en utmaning för unga musiker på väg uppåt i karriären. Miles hyste blandade känslor för Juilliardskolan. Avsikten med att åka till New York var i första hand att försöka återknyta kontakten med Charlie Parker som han tidigare hört och spelat med i hemstaden. Miles var med i Parkers orkester fram till 1948 och inledde därefter en ny fas i utvecklingen då han kom i kontakt med arrangören Gil Evans och Gerry Mulligan. Deras resonemang ledde fram till en liten orkester med ovanlig stämföring. Den inrymde både valthorn och tuba. Fem månader efter premiären, som radiosändes, på The Royal Roost i New York gjordes i början av 1949 en skivinspelning på märket Capitol som gjorde att ”tubabandet” blev ett begrepp. Tyvärr blev bandet kortlivat på grund av ekonomiska orsaker.
Samarbetet med Gil Evans skulle några år senare visa sig bli jazzhistoriska milstolpar med odödliga inspelningar som Miles Ahead, Sketches of Spain, Porgy and Bess och Miles Davis at Carnegie Hall. Gil Evans svala och klangrika arrangemang tilltalade Miles och stämde väl ihop med trumpettonen. Gil Evans var Miles störste supporter när han bröt med vad vi kallar den traditionella bebopen mot det nya som fick begreppet jazz-rock eller fusion.
Jag skall villigt erkänna att jag tyckte Miles Davis var en förrädare mot jazzens grundvalar när han spelade in albumet Bitches Brew med el-piano, el-bas och el-gitarrer. En inspelning som handlade enbart om improvisation, inget arrangerade partier. Men som med allt annat nytt man ställs inför tog det sin tid innan det accepterades. Trots mycket blandade känslor från den äldre kritikerkåren och musiker struntade Miles fullständig i kritiken och fortsatte att vandra på den nya stig han anträtt. Det skulle snart visa sig att även de mest förhärdade motståndarna gav Miles rätt och började ta till sig de nya musikströmningarna.
Trots sin nya omgivning ändrade han inte sitt spelsätt i någon större omfattning sedan dagarna med Charlie Parker, John Coltrane, Wayne Shorter med flera. Det som märktes mest var att han spelade korta fraser och använde sig ofta av wa-wa-pedal som ändrade tonen. Det var inramningen med electronic, synthar etc. och användandet av rytmer från popmusiken som satte alla tidigare begrepp på huvudet.
Miles Davis hade ett av jazzens mest personliga uttryck. Ett mjukt och behagligt tonspråk som sällan gick utanför mellanregistret. Han var ingen större tekniker, jämfört med exempelvis Dizzy Gillespie, utan byggde sitt uttryck på inre känslor. Få trumpetare kunde spela ballader vackrare än Miles.
Vill ni veta mer om denne komplicerade människa och musiker som gick sin egen väg, läs självbiografin Miles av Miles Davis och Quincy Troup. Där avslöjas allt under hans karriär, myter som avlivas med mera.
Under sin tid var Miles Davis jazzens ledstjärna och fortfarande tjugofem år efter sitt frånfälle är han en inspiratör för den yngre generationens jazzmusiker.
---------------------------------------------------------------------------------------



En stor dag i Sundsvalls jazzhistoria

Den 5 mars 1981 var en av de stora dagarna i Sundsvallsjazzens historia. Då gästade nämligen Art Blakey and The Jazz Messengers oss med en sprakande konsert i Hedbergska skolans aula. I gruppen ingick förutom Blakey följande uppsättning, Wynton Marsalis trumpet, Bobby Watson altsax, Bill Pierce tenorsax, James Williams (1951-2004) piano och Charles Fambrough (1950-2011) bas. Här kommer lite historik om Art Blakey.
Trumslagaren och orkesterledaren Art Blakey föddes 1919 i Pittsburg, USA och gick bort 1990. Karriären inleddes 1939 i Fletcher Hendersons orkester och fortsatte 1940 med Mary Lou Williams. Därefter ledde han en egen orkester i Boston. 1944-47 spelade Blakey i Billy Eckstines orkester, 1949 i Lucky Millinders samt 1951-53 i klarinettisten 
Buddy DeFrancos kvartett.

1954 hade han en kvintett med supertrumpetaren Clifford Brown, altsaxofonisten Lou Donaldson, pianisten Horace Silver och basisten 
Curly Russell. Kvintetten spelades in live på anrika jazzklubben Birdland i New York och gavs ut på märket Blue Note. Inspelningen räknas till en av jazzhistoriens bästa. 1955 bildade Blakey tillsammans med Horace Silver kvintetten The Jazz Messengers i vilken ingick trumpetaren Kenny Dorham, tenorsaxofonisten Hank Mobley och basisten Doug Watkins. Gruppen upplöstes följande år och Mobley och Watkins fortsatte i en ny kvintett under Silvers namn. Blakey bildade också en ny kvintett som 1962 utvidgades till sextett kallad Art Blakey and The Jazz Messengers. 
Bland de musiker som under någon tid medverkat i denna grupp märks flera betydande namn  såsom trumpetarna Lee Morgan, Donald Byrd, Freddie Hubbard, Bill Hardman, trombonisten Curtis Fuller, tenorsaxofonisterna Johnny Griffin, Benny Golson, Wayne Shorter, John Gilmore, pianisterna Walter Davis, Junior Mance, Bobby Timmons, Cedar Walton med flera.

Med utgångspunkt i den kvintettstil som Charlie Parker med flera lanserade på 40-talet utvecklade The Jazz Messengers i mitten av 50-talet sin variant av hard bop med en mycket markerad förankring i blues- och gospeltraditionerna. Repertoaren utgjordes både av standardlåtar 
som originalkompositioner av gruppmedlemmarna. Låtar som Doodlin´, 
The Preacher (Horace Silver), Moanin´, Blues March (Bobby Timmons), Shaky Jake (Cedar Walton) har därefter blivit gängse på andra gruppers repertoarer.
Ensemblepartierna är okomplicerade, där melodierna spelas i omväxling mellan en-, två- och ibland trestämmig melodiföring. Bakom det fanns 
Art Blakey med ett vitalt trumspel och rytmisk spänst som drev fram solisterna.
Det var trumslagarna Max Roach, Kenny Clarke och Art Blakey som på 
40-talet lade grunden till det moderna trumspelet.
Hela sin fortsatta karriär arbetade Blakey med sitt The Jazz Messengers i kvintett eller sextettformatet. Han gjorde också otaliga inspelningar varav flera blivit kultförklarade. Därutöver var han också en otrolig talangscout som regelbundet hittade nya förmågor som under tiden i 
The Jazz Messengers utvecklades till personligt framstående musiker.
Vid sidan av T J M gjorde Blakey inspelningar med flertalet av jazzens ledande namn som Thelonious Monk, Miles Davis, Dizzy Gillespie, Clifford Brown med flera. Han besökte Sverige många gånger bland annat den 
5 mars 1981 på Hedbergska skolans aula.
Jag minns att konserten inleddes med Bobby Timmons Blues March. 
Första solot tog den då okände tjugoårige trumpetaren Wynton Marsalis som direkt visade musklerna så att jag nästan tappade andan och spontant utbrast – vilken djävla trumpetare. Det kändes direkt att han var ett ämne till något stort! Många i publiken vände sig förvånat om för att kolla vilken dåre det var som hojtade till.  Det hela fortsatte på bästa Blakeymanér och alla fick visa sina färdigheter vid solistmikrofonen. 
En härlig konsert som sitter helgjuten i minnet.

Den idag femtiofemårige Wynton Marsalis har utvecklats till en av jazzens främsta trumpetare. Han är lika bevandrad inom den klassiska musiken som jazzen. I eget namn har han gjort en uppsjö inspelningar men också med andra konstellationer. Bland alla hans inspelningar har han gjort uppmärk-sammade album med countrysångaren Willie Nelson och gitarristen-sångaren Eric Clapton. Wynton värnar om tradition och ursprung så med jämna mellanrum gör han temakonserter med Lincoln Jazz Orchestra. 
Han har i många år varit ansvarig för L J O som har sin fasta punkt i Lincoln Center i New York.


Minns ni Louis Armstrong i Sundsvall?

Den 19 januari 1959 vallfärdade en förväntansfull skara människor, närmare bestämt 1 800 personer, till Pjäshallen på saligt avsomnade Lv5 för att lyssna till ”The Great Louis Armstrong” och hans All-stars.
Dagen till ära var det tjugo minusgrader och snålblåst som mötte Louis och trots att arrangörerna satt in varmluftsaggregat och infravärme räckte det inte till för att få upp värmen i den stora Pjäshallen. Publiken satt i full vintermundering. Säkert en ovanlig syn för ”Satchmo”.
Louis Armstrong föddes den 4 augusti 1901 i New Orleans och var vid gästspelet i Sundsvall en trött och sliten man på 58 år efter mängder av långa turnéer världen över. Genom allt sitt flackande i jazzens tjänst fick han epitetet ”Ambassador Satch”.
Hans medmusikanter i Sundsvall var Trummy Young trombon, Peanuts Hucko klarinett, Billy Kyle piano, Mort Herbert bas och Danny Barcelona trummor. För det vokala inslaget tillsammans med ”Satchmo” stod Velma Middleton
Jag minns att vi bjöds på en trevlig konsert med sprudlande spelglädje och redan efter inledningsnumret var Armstrongs trötthet som bortblåst. Det som spelades lät lika bra som det jag hört på skiva, St. Louis Blues, Stars Fell On Alabama, Mack The Knife, Rockin´Chair, Basin Street Blues med flera. Även om Louis trumpetspel då inte hade samma lyster som tidigare blixtrade han till ibland så det lät som i fornstora dagar. Han var mer entertainer än jazzmusikant.
Trots den dåliga värmen i hallen och med en påpälsad publik blev man varm inombords av den värme och utstrålning som Armstrong och medmusikanter gav av hela sitt hjärta. För mig personligen blev det en stor upplevelse att få höra honom ”live” efter att i åratal ha spisat hans plattor. Därefter har jag hört massor av jazzens stora elefanter men mötet med Armstrong sätter jag hittills högst.
Louis fick sitt genombrott i King Olivers orkester på 20-talet. Därefter spelade han fram till sin bortgång med jazzens alla storheter, George Russel, Fletcher Henderson, Duke Ellington, Oscar Peterson, Ella Fitzgerald, Dizzy Gillespie med flera, samt sina egna band, The Hot Five, The Hot Seven och olika tappningar av ”drömsextetter” och All-stars.
Utom alla tvivel har Louis Armstrong haft stort inflytande på jazzmusiken och dess utveckling. När Louis var sideman i Olivers orkester, som spelade en kollektiv musik utan några större inslag av improviserade solon började han fundera på att starta eget. Som sin egen utvecklade han sitt trumpetspel till att bli en framstående solist. Jazzen förste store solist med en klar ren ton och en fabulös teknik. Hans klassiska inspelning av ”West End Blues” ger belägg för detta.
Det stora flertalet trumpetare som kommit fram i Armstrongs kölvatten, bland andra Henry ”Red” Allen, Roy Eldridge, Dizzy Gillespie, Miles Davis, Joe Newman har i olika sammanhang lovprisat honom som en stor trumpetare och stilbildare. Utan Armstrongs pionjärinsats hade jazzen inte utvecklats till det den är idag. Han sådde det avgörande fröet.
Ni som ännu inte upptäckt jazzens största ambassadör rekommenderas att införskaffa två i mitt tycke fantastiska Armstrongalbum från mitten av 50-talet där han hyllar två andra stora jazzprofiler. Den ena är Fats Waller och heter ”Satch Plays Fats” och den andra är mannen bakom St. Louis Blues, W. C. Handy, ”Satch Plays Handy”. Båda skivorna är verkliga pärlor med en Armstrong på sitt bästa spelhumör. Skivorna finns idag på cd på märket CBS eller Sony/Legacy. Kolla på CDON.se eller Ginza.se

Den 6 juli 1971 gick Louis ”Satchmo” Armstrong ur tiden och sörjs fortfarande av en hel jazzvärld. Tomrummet efter denne gigant går inte att fylla. Han var ”the one and only”. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar