Skivtips



Thomas Törnheden tRio
(Nombrimusic/egen distribution)
Sedan många decennier räknas Sverige som en av jazzens stormakter. På alla instrument, inte minst piano, finns det begåvade musiker som med stor framgång hörs både nationellt och internationellt. En av dessa är Mariestads-grabben Thomas Törnheden som här på sin debutskiva i eget namn anlitat två av Brasiliens namnkunniga musiker, elbasisten Ney Conceiqão och trumslagaren Kiko Freitas. Att det blev just brasilianska kompmusiker hänger samman med Thomas långa vistelser och flera resor till Sydamerika och Karibien och intresset för den rytmiska latinmusiken. Törnheden presenterar här på sitt debutalbum en smakfull meny med jazzklassiker som Autumn Leaves samsas med brasilianska låtar och Johan Sebastian Bach. Pianistiskt har Thomas hämtat näring och inspiration från bland andra Keith Jarrett. Han spelar rakt igenom inspirerat och kreativt med både smala och breda penslar i uttrycket. Det måste ju vara underbart att få lira med de här brasilianarna som verkligen håller den rytmiska intensiteten kokande. Är elbasisten kanske en ny Jaco Pastorius?
Sammantaget har Törnheden gjort ett rakt igenom trevligt album som varmt rekommenderas.
----------------------------------------------------------------------------------------------


HIGH COAST JAZZ ORCHESTRA & Dick Oatts

Together Again
(Egen produktion)
Äntligen har HCJO kommit med en fullängds-cd där de med ackuratess visar vilket skickligt storband de är. Det hela började 1993 då Hans Bergfors och Bengt Lindgren handplockade länets bästa musiker för att bilda ett storband.
I den nuvarande uppsättningen är det bara Bergfors kvar sedan starten. Genom sina samarbeten med storheter som Yellow Jackets, Bob Mintzer, Tom Harrell, Benny Bailey och framför allt Dick Oatts har bandet successivt utvecklats till en vältrimmad enhet. Oatts kom in i bilden 1994 och har blivit orkesterns mentor. Han är med på skivan både som kompositör/arrangör och saxofonsolist. Musikalisk ledare sedan många år är eldsjälen och trumpetaren Fredrik Norén. Den variationsrika repertoaren innehåller material av Oscar Pettiford, Dick Oatts, Thad Jones, Herbie Hancock men också två specialskrivna opus för bandet av Lars Jansson och Martin Sjöstedt. Tidigare opublicerade. Till skillnad mot många storband har HCJO en rad fina solister som på ett utmärkt sätt sätter krydda på det hela. En genomgående bra skiva som visar att länet har en rad skickliga jazzmusiker. Rekommenderas!
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Nils Janson

Alloy
(Found You Recordings)
Nils Janson fick sin musikaliska grundutbildning på Sandvikens kommunala musikskola med vidare studier på Vasaskolans jazzlinje i Gävle, folkhögskolan i Skurup och Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Mitt första möte med trumpetaren Nils Janson var för många år sedan vid en konsert med GUBB (Gävle Ungdoms Big Band) där Nils ingick i trumpetsektionen. När han spelade sina solon kände jag direkt att han var en framtidsman för den svenska jazzen. Min känsla visade sig sann för idag är Nils en av våra främsta trumpetare. En lyrisk kreatör med härligt idérika infall. Trots alla tänkbara förebilder och inspirationskällor har han gått sin egen väg som givit resultat i ett personligt uttryck.
Efter genombrottet i den framgångsrika plantskolan, Fredrik Norén Band, har hans tjänster anlitats i alla tänkbara sammanhang.  Med andra ord en riktig allround musikant.
Komptrion med Jonas Östholm piano, Per-Ola Landin bas och Sebastian Ågren trummor gör ett gediget arbete bakom Nils fina trumpetspel. Det här är Nils Jansons tredje album i eget namn och hans bästa hittills enligt mitt förmenande. Rekommenderas!

------------------------------------------------------------------------------------

Fint dokument om en svunnen jazzepok
West Coast Jazz
20 original album på 10 cd
(The Intense Media)
Västkustjazz, en under 1950-talet använd beteckning för den typ av jazz som spelades av främst vita studiomusiker i Kalifornien (Los Angeles, San Francisco, Hollywood). De flesta av musikerna hade tidigare bott och verkat på östkusten i New York-regionen. Men det som lockade dem att flytta till västkusten var dels arbetstillfällen inom filmen och studiossammanhang och det sköna klimatet. Många av musikerna hade arbetat med Woody Hermans och Stan Kentons storband, och de spelade ofta i medelstora studioensembler. En viktig faktor var att dessa musiker var skickliga notläsare så ingen led brist på arbete.
Under intryck av Stan Kenton och framför allt Miles Davis tubaband intresserade de sig för klang och harmonik och använde sig ibland av flöjt, oboe, valthorn vid sidan av den konventionella instrumenteringen. Utmärkande för västkustjazzen var de mättade klangerna, tung harmonik och vibratofattig ton bildning. Även impulser hämtades från europeisk kontrapunktik som kombinerades med jazzimprovisation och swing. Historiskt sett hör västkustjazzen hemma inom det vidare begreppet cool jazz.
I den här cd-boxen finns härliga inspelningar med gräddan av västkustjazzens stjärnor: Chet Baker, Stan Getz, Gerry Mulligan, Chico Hamilton, Harold Land, Shorty Rogers, Bill Perkins, Marty Paich, Carl Perkins, Curtis Counce, Art Pepper, Conte & Pete Candoli, Jimmy Giuffre, Stu Williamson, Red Callender, Gerald Wiggins, Bob Brookmeyer, Dave Pell, Teddy Edwards och Howard Rumsey. Nästan tretton timmar med njutbar jazz från soliga Kalifornien. Boxen finns hos Ginza och betingar överkomliga 149:- kronor plus frakt. Rekommenderas varmt!

     -------------------  ---------------------------------------------------------------

Liten och ung men redan stor!
Joey Alexander
Countdown
(Motema Music)
Blott 13 år gammal har det pianistiska underbarnet Joey Alexander satt avtryck i jazzhistorien. Redan som sexåring visade han sin talang för att spela jazz på piano. Elva år gammal gjorde han skivdebut med albumet My Favorite Things som fick mycket fina lovord av kritikerkåren och nominerades till en Grammy Award.
Här på sitt färska album Countdown har han fin support av alternerande basisterna Larry Grenadier och Dan Chmielski, trumslagaren Ulysses Owens Jr och på ett spår gästsolisten Chris Potter sopransaxofon.
Joey har plockat det bästa från kollegor som Bill Evans, Keith Jarrett, Brad Mehldau, McCoy Tyner och Herbie Hancock och mixat detta till en egen brygd och eget sätt att uttrycka sig på. Han har också hämta inspiration från andra stora instrumentalister som Miles Davis, Wynton Marsalis och Clifford Brown med flera.
Med tanke på hans ringa ålder spelar han världsvant och rutinerat med auktoritet. Han har en utvecklad teknik och sinne för harmonier och hans läckra improvisationer har överraskande vändningar och vinklingar, fjärran klichéer. Det här albumet ligger för mig också bra till för en Grammy Award-nominering. Gillar man pianojazz är den här skivan ett utmärkt investeringsobjekt.

--------------------------------------------------------------------------------------------



Mattias Nilsson
Dreams of Belonging
(MNCD01)
I början på september i år hade jazzklubben besök av en fantastisk sångerska vid namn Sharón Clark. Hon hade ett gediget stöd i en komptrio där Mattias Nilsson satt vid pianot. Mattias, då okänd för mig, var en pianist som direkt fångade mig med sitt eleganta spel. Några månader innan hade han släppt sin första skiva i eget namn, Dream of Belonging. Ett soloalbum som lyfter fram Mattias pianistiska färdigheter i helfigur. Utan vidare jämförelse har han inspirerats och influerats av bland andra Jan Johansson och Keith Jarrett, men gått sin egen väg med låtvalet. Skivans nio spår inleds högtidligt med ”Folk Melody From Västmanland” (vår nationalsång) och avslutas med ”Day By Day” (Blott en dag). I övrigt spelar Mattias Thore Swaneruds ”Södermalm”, ”Gentle On My Mind”, Pettersson-Bergers ”At Frösö Church” och tre egna alster.
Med fint anslag bjuder han på fantasirika och melodiösa improvisationsutflykter. Hans intentioner är att fördjupa och förstärka kompositionen, att få pianot att sjunga genom att sätta melodierna i fokus. Vemodet kontrasteras mot hoppfullhet. Ett lyckat album, kontemplativt och avstressande att varva ner till. En debut med mersmak.
---------------------------------------------------------------------------------------------




COUNT BASIE – THE REAL KING of SWING
1953 skrev f.d. vibrafonisten, konstprofessorn och Akademiledamoten Ulf Linde följande: Basie är mer än en pianist. Basie innebär en hel generation svart swing av det mjuka toffeltassande slaget. Basie griper långt över sig själv och hamnar till slut i Gillespie och Bud Powell. Hans musikanter Lester Young och Jo Jones är klassrum, läroböcker och magistrar för den moderna jazzen. Men först och främst är Basie en rifforkester på trettitalet. Riff är synonymen till Basiemusik. Slut citat.
Count Basie föddes den 21 augusti 1904 i Red Bank, New Jersey och  karriären började ta fart när han gjorde grammofoninspelningar med sångerskan Hattie North innan han blev medlem i basisten Walter Page´s Blue Devils. Samme Page blev senare ett rytmiskt ankare i Basie´s egen orkester. 1929 kom Basie till Bennie Motens orkester i Kansas City.
Motens band på den tiden innehöll namn som Ed Lewis, Eddie Durham, Jack Washington och Jimmy Rushing och något senare tillkom Oran ”Hot Lips” Page, magnifik trumpetare.
Kompet i Motens band var en aning trögfotat framtill då Walter Page, den skicklige basisten anslöts till bandet 1931. Det blev början till det unika Basiekompet som längre fram kompletterades med jazzens överlägset bäste kompgitarrist, Freddie Green och storbandstrummisarnas urfader, Jo Jones.
Under fem år var Basie med i Motens Kansas City band och övertog vid dennes död 1935 ledningen av orkestern. När han blivit sin egen började det att hända saker. Han förstärkte orkestern med tenorsaxofonisterna Herschel Evans och Lester Young, trumpetarna Buck Clayton, Harry ”Sweets” Edison och många fler namnkunniga musiker. Var och en av de här omnämnda blev berömda storheter.
Count Basie var en av skaparna till begreppet Kansas City-jazz i och med att han blivit sin egen orkesterledare. En bidragande  orsak till jazzens utveckling var det rika nöjesutbudet med massor av spelningar som den politiske bossen, demokraten Tom Pendergast premierade. Så från 1936 och fram till sin bortgång var The Count Basie Orchestra en amerikansk institution.
Andra världskriget orsakade förändringar i orkestern på grund av inkallelseorderna duggade tätt. Nya namn dök upp som Lucky Thompson, Buddy Tate, Paul Bascomb  Don Byas, samtliga tenorsaxofonister av stort format. I slutet på 40-talet gick luften och ekonomin ur storbandsepoken och många band tvingades lägga ner. 1950 upplöste Basie sin orkester och spelade under ett par med mindre besättningar. 1952 startade han ett nytt reguljärt storband som sedan med smärre förändringar genom åren existerade fram till Basie´s död 1984.
”Atombandet” från tiden 1957 – 1959 är den bästa konstellationen Basie ställt på benen under sin drygt sextioåriga karriär som orkesterledare. I bandet satt bl.a. trumpetarna Thad Jones, Joe Newman, saxofonisterna Eddie  ”Lockjaw” Davis, Marshall Royal, Frank Foster, Frank Wess, trombonisterna Al Grey, Henry Coker och det oslagbara kompet med Basie själv piano, Eddie Jones bas, Freddie Green gitarr och Sonny Payne trummor.
Basie anlitade alltid arrangörer med näsa för vad publiken ville ha. De arranger som satt djupa avtryck i orkesterns repertoarmapp är Don Redman, Jimmy Mundy, Andy Gibson, Buster Harding, Gene Roland, Nat Pierce, Johnny Mandel, Chico O`Farrill, Quincy Jones, Benny Carter, Sammy Nestico. Ernie Wilkins och Neal Hefti.
Neal Hefti har för alltid satt sitt jazzhistoriska sigill som kompositör och superarrangör i och med skapelsen av den grandiosa ”Atombandsplattan” från 1957 med låtar som numera räknas till klassikerna, Splanky, Lil´  Darlin´, Whirly-Bird, Kid From the Red Bank med flera.
Som pianist har Basie fått oförtjänt dålig uppmärksamhet. Han är en utomordentligt skicklig pianist vilket han visar bland annat med två trioplattor och dueller med Oscar Peterson. Utgivna på märket Pablo. Med sin rytmiskt mjuka spelstil, med rötterna i stride-skolan med företrädare som James P. Johnson och Fats Waller, har han skapat ett personligt uttryck som är omöjligt att ta miste på.
Turnerandet hemmavid och över världen var ett stående inslag för Basie och hans orkester. Den 26 augusti 1963 spelade de i Sundsvalls nybyggda Sporthall. Det var en taggad orkester som lirade så att taket var på väg att lyfta. Där stod dom, favoriterna som man under många år bara spisat på platta. Ett starkt minne från konserten var den virtuose trumslagaren Sonny Payne som i solonumret Ol´Man River visade upp hela sin tekniska arsenal. Det var ett shownummer som gick hem hos den häpna publiken. Intill mig satt den välkände Sundsvallstrummisen Roland Lidholm som spontant sa under solot, ”Nu kan man kasta kaggarna i Selångersån”. Kanske gjorde han det för därefter hörde aldrig jag honom aldrig spela.
Efter konserten spelade bandet till dans uppe i Parken. Det var inte många som dansade den kvällen utan publiken stod framför scenen och lyssnade trollbundna på musiken. Själv nöjde jag mig med den obetalbara konserten i Sporthallen.
Hösten 1979 hade jag nöjet att höra Count Basie med sin orkester i Stockholms Konserthus. Strax innan europaturnén hade Basie drabbats av bältros så han var fysiskt i dålig form men musikaliskt briljant. Det visade sig bli orkesterns sista framträdande i Sverige.
Den 21 april 1984 lämnade Basie jordelivet och en betydelsefull epok var över. Efter Basie´s död har bandet fortsatte att leva vidare med gamla orkestermedlemmar och trotjänare som ledare, Eric Dixon, Thad Jones, Frank Foster och Grover Mithell. Efter Mitchells död har det varit tyst om bandet och om vem som leder det idag. Den siste jag vet som ledde bandet var gamle Basietrombonisten Grover Mitchell. Om bandet existerar idag och vem som leder det är för mig skrivet i stjärnorna. Är det någon som vet, hör av Er.
Under sin långa och framgångsrika karriär gjordes det ett otal inspelningar där många fått stämpeln klassiker. Av de hundratals inspelningarna den fantastiska orkestern gjorde från 1930-talet och fram till Counts död vill jag rekommendera följande skivor som ger en bra bild av orkesterns kapacitet:
The Essential Count Basie Vol. 1-3 (Columbia)
Count Basie America´s #1 Band (Columbia/Legacy/4cd-box)
April in Paris (Verve)
The Complete Atomic Basie (Roulette)
Basie at Birdland (Roulette)
Chairman of the Board (Roulette)
Live at Sands – Before Frank (Reprise)
Complete Live at the Crescendo 1958 (Phono/5cd-box)

---------------------------------------------------------------------------------------------




Birgit Lindberg Anders Färdahl Quartet featuring Fredrik Lindborg
DAMN That CAT
(DO Records Music)

Det här albumet, det femte i ordningen, med jazzens Grand Old Lady, 
pianisten Birgit Lindberg från Umeå, och hennes kvartett. 
Övriga medlemmar är gitarristen Anders Färdahl, basisten Martin Sjöstedt, trumslagaren Daniel Fredriksson och gästsolisten Fredrik Lindborg tenorsaxofon.
Inspirerad av bl.a. Chet Baker, Frédéric Chopin, Bill Evans, Beethoven och Rachmaninov har Birgit hittat sin egen profil. Hon har ett härligt anslag och elegans i sitt uttryck. Skulle man sätta en etikett på henne hamnar hon, utan vidare jämförelser, bland andra eleganta kollegor som Bill Evans, George Shearing och Teddy Wilson. Birgit har varit med länge i gamet och räknas som en av våra främsta pianister. 

I albumtexten på en tidigare skiva med Birgit, Most of All, skriver gitarristen och krönikören Johan Norberg att ”pianisten Birgit Lindberg och gitarristen Anders Färdal leker fint tillsammans på det sätt som bara jazzmusiker kan”. 
Deras musikaliska lekar fortsätter på den här skivan med samma höga nivå. Även Martin Sjöstedt och Daniel Fredriksson drar sitt strå till stacken på ett utmärkt sätt. I några spår får musiken en annan karaktär då gästsolisten Fredrik Lindborg släpper fördämningarna med sitt virila spel på sin tenorsaxofon.
Skivans elva spår varvar eget material med standards som Emily, For All We Know, So In Love och It Ain´t Necessarily So. Samtliga är motiverade och spelglada med många härliga och upplyftande soloinsatser på alla händer. Skivan rekommenderas varmt.

---------------------------------------------------------------------------------------------




Jazz för fåtöljen eller hängmattan!
Vi är nu mitt i den svenska sommaren med semestrar och alla dess möjligheter till förströelse och avkoppling. Det är också en tid då man under några få veckor skall omsätta vinterplaneringen till verklighet. Då kan även fritiden bli rätt så stressig och för hälsans skull kan det då vara skönt att varva ner i favorit-fåtöljen eller hängmattan och njuta av vederkvickande jazzmusik för kroppen och själen. 
Här kommer lite kortfattade tips på skön jazz att koppla av till.

På dubbelalbumet Solo (Chant du Monde) med inspelningar gjorda 1954 till 1961 bjuder pianisten Thelonious Monk på ett mycket avspänt och kontemplativt spel i ett personligt utförande som bara han kan.
Kollegan Keith Jarrett är också en egensinnig pianist som på sitt senaste ECM-album Creation med upptagningar från Japan, Canada och Europa 2014 låter fantasin i de drömska improvisationerna ligga påtagligt nära den klassiska musiken i klang och uttryck.

Fenomenale basisten Gary Peacock har en egen trio med pianisten Marc Copland och trumslagaren Joey Baron. Med erfarenhet från samarbetet med 
Bill Evans är mönstret och upplägget likvärdigt så till vida att alla i trion ges lika stort utrymmer i demokratisk anda. Man håller en levande konversation sinns emellan med instrumenten. Kommenterar varandras oväntade inlägg. Det både andas och tänks i nya banor. Now this (ECM)  är ett intressant album som varmt rekommenderas.  

Storbandsjazz av dagsaktuellt typsnitt är vad 30-årsjubilerande Stockholm Jazz Orchestra bjuder på färska albumet Today (DO Music Records). 
Matrialet som spelas är skrivet av bland andra Håkan Broström, bandmedlemmarna Fredrik Kronkvist, Karl-Martin Almqvist, Magnus Broo, 
Johan Hörlén och Jim McNeely och Joey Calderazzo. Fredik Norén ska känna sig mycket stolt att leda ett vältrimmat storband med spännande solister i världsklass och som hållit storbandsfanan högt i tre decennier. 
Albumet Today är en riktig storbandspärla som varmt rekommenderas!

Ett annat lyssningsvärt storband, Dusko Goykovich and Big Band RTS med okända men välspelande medlemmar från Balkan visar på ett klart och tydligt sätt med Enja-albumet Latin Haze att jazz är ett internationellt språk. Bandet leds av ex-jugoslaven Dusko Goykovich som i många år var en framgångsrik trumpetare i olika Woody Hermans olika ”Thundering Herds”-uppställningar. 
Ett välklingande storband med gungigt skön latinjazz i focus med många välformulerade solister.

Engelska sångerskan Claire Martin gästade jazzklubben i mitten av februari. Trots att hon hade 17 ca-album på sitt samvete var hon en ny spännande bekantskap. Hennes sångstil är närbesläktat med Anita O´Day utan att vara en utstuderad eftersägare. På sitt färska album A Modern Art (Linn Records) har hon släppt lite på O´Day i formuleringen och låter mera personlig. Martin tillhör toppskiktet av Europeiska jazzsångerskor som ni bör bekanta er med.
Varför inte med den här utmärkta skivan.

Hösten 2011 gästade sångerskan/skådespelerskan Anna Sise Jazzklubben med programmet Fine and mellow som var en hyllning till Billie Holiday. På sitt nya album Detour Ahead (PB7) med blandad repertoar är några melodier hämtade från Billies klassikermapp, titelspåret Detour Ahead, Don´t explain, Fine and mellow och Good Morning Heartache. Anna visar här med inlevelse att hon kan sin Billie med ett uttryck nära originalet. Hon har en härlig röst och borde få mer uppmärksamhet. Dessutom backas hon upp av några av våra bästa musiker, Martin Sjöstedt piano, Kenji Rabson bas, Moussa Fadera trummor, Max Schultz gitarr, Karl Olandersson trumpet, Karl-Martin Almqvist tenorsax, Thomas Eby percussion och Max Lorentz B3-orgel.  

Trumpetaren och numera även sångaren Peter Asplund har under karriären hittills alltid satt personlig prägel på sina skivutgåvor. Hans senaste Aspiration Home Safe…and Sound på Prophone är inget undantag. Han har ett förnämligt komp i ryggen med danske pianisten Jacob Christoffersen, basisten Hans Andersson, trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay och som speciell gäst Magnus Lindgren tenorsax/klarinett/flöjt.

Jag vet inte om det är problemen i Grekland som attraherat Beat Funktion att kalla sin senaste skiva för Olympus (DO Music Records)? Hur som helst har Daniel Lantz som komponerat och arrangerat materialet hämtat inspiration i den grekiska mytologin. Till skillnad mot deras tidigare skivor är det för första gången sångare med här. Men grund-konceptet är rytmisk funk i läckra arrangemang. Solistiskt är det trumpetaren Karl Olandersson och tenoristen 
Olle Thunström som inhöstar flest poäng.

I början på 1980-talet ledde Herbie Hancock en kvartett det gnistrade om. 
I kvartetten ingick förutom Hancock själv på piano, trumpetaren Wynton Marsalis, basisten Ron Carter och trumslagaren Tony Williams.  Vid ett gästspel 
i Japan 1982 spelade gruppen in två LP-album som nu återutgivits på cd-albumet Herbie Hancock Quartet (Columbia). Hancock, Carter och Williams hade skaffat sig bra rutin från tiden som Miles Davis husackompanjatörer. Nykomlingen Marsalis var en helt ny frisk fläkt med sitt trumpetspel som både andades tradition som nytänkande. 1983 gästade han Sundsvall med Art Blakeys Jazz Messengers och mig knockade han fullständigt med sitt expressiva spel. Idag är Marsalis jazzens ledande trumpetare! Förutom standardlåten I fall in love too easily spelas alster av Thelonious Monk, Ron Carter, Tony Williams och Hancock själv. Den här skivan ger en tydlig vink om att jazzen sökte nya uttryck vid sidan av Miles Davis effektiva jazz-rockidiom. Hancock som idag passerat 70-strecket är ännu än av den nutida jazzens frontmän.
Skivorna jag skrivit om hittar ni på naxos.se, cdon.com, ginza.se och plugged.se. Till sist vill jag säga att samtliga skivor som här rekommenderats kan med stor behållning spelas oavsett årstid.

Keep swinging! 

---------------------------------------------------------------------------------------------






Femtionio år sedan trumpetgeniet Clifford Brown gick ur tiden!

Även fast årtalet är udda är det på sin plats att lyfta fram en av jazzens allra största profiler, trumpetgeniet Clifford Brown!
För sextio år sedan, närmare bestämt den 26 juni 1956, omkom trumpetgeniet Clifford Brown i en bilolycka tillsammans med pianisten Richie Powell, broder till legenden Bud Powell, och hans hustru. Karriären hade knappt börjat för 26-årige Brown när ödet obarmhärtigt slog till. Med hans bortgång tystnade för alltid en av jazzens mest betydelsefulla och mest personligt egensinniga trumpetstämma. Det var ett dråpslag för jazzen som inte ännu denna dag återhämtat sig från chocken efter ett annat genis frånfälle året innan, altsaxofonisten och beboparkitekten Charlie Parker.
Femtiotalet var ett framgångsrikt decennium för jazzens utveckling men samtidigt dystert då även sångerskan Billie Holiday och tenorsaxofonisten Lester Young lämnade jordelivet.
Clifford Brown föddes den 31 oktober 1930 i Wilmington, Delaware. Tretton år gammal fick han en trumpet och karriären inleddes. Intresset att spela var ljumt i början men efter en tid följde intensiva musikstudier under några år.
En kväll 1949 gästade Dizzy Gillespie´s storband Wilmington och Clifford var givetvis på plats. Då trumpetaren Benny Harris var sen fick Clifford sitta in under ett 45-minutersset som ersättare och Dizzy blev mäkta imponerad av det han fick höra. Ryktet om kunnandet spreds och det stod inte länge på förrän han spelade med framstående musiker som trumpetkollegan Fats Navarro och trombonisten Jay Jay Johnson.
1951 till 1953 spelade han både trumpet och piano i rhythm & bluesbandet Chris Powell´s Blue Flames. Med samma band gjorde han skivdebut i mars 1952. Debuten finns utgiven på Columbia-albumet ”The Beginning and the End”. Därefter ingick han en kort tid i Tadd Damerons orkester innan han blev medlem i Lionel Hamptons numera klassiska orkester där trumpetkollegorna bland andra var Art Farmer och Quincy Jones. 1953 besökte bandet Sverige och Clifford spelade in en del ovärderligt material på märket Metronome med Sveriges elitmusiker.
I början av 1954 bildade Clifford tillsammans med den legendariske  trumslagaren Max Roach en kvintett i vilken tenorsaxofonisten Harold Land ingick. I december 1955 ersattes Land av ingen mindre än Sonny Rollins. Kvintetten var vid sidan av Art Blakey´s Jazz Messengers en av 50-talets viktigaste smågrupper som Roach drev vidare i egen regi efter Browns tragiska bortgång.
Under sin allt för korta karriär vidareutvecklade han en riktning inom modernt trumpetspel som grundlagts på 40-talet av Dizzy Gillespie och Fats Navarro och som kännetecknas av ett utåtriktat, tekniskt briljant spelsätt. Till de mera markerat personliga dragen i spelsättet är hans bitska attack och utomordentligt spänstiga frasering. Hans harmoniskt och melodiskt djärva improvisationer, utmejslade i ömsom långspunna, fantasifulla fraser, ömsom i intensiva kaskader av korta staccatofraser, präglas också av lyriska kvaliteter.
Genom sitt personliga och auktoritativa spelsätt har Clifford Brown för efterkommande trumpetare blivit en av de viktigaste förebilderna och inspirationskällorna. Trumpetdignitärer som Kenny Dorham, Blue Mitchell, Bill Hardman, Lee Morgan, Donald Byrd, Freddie Hubbard, Terence Blanchard, Roy Hargrove, Wynton Marsalis, Claudio Roditi, Lew Soloff med flera har påtagliga influenser från Clifford Brown.
Allt Clifford Brown dokumenterat på skiva under sin alltför korta karriär finns överfört till CD så med lite efterforskning kan man hitta de klassiska godbitarna. Emarcy-, Blue Note- och Lonehillinspelningarna finns i kompletta cd-boxar, övriga är utgivet på separata cd. Här lite rekommendationer på vad Clifford spelat in:
Boxar:
The Complete Emarcy Recordings of Clifford Brown (10CD)
The Complete Blue Note/Pacific Jazz Recordings (4CD)
At Cotton Club 1956 (Lonehilljazz/3CD)
Separata CD:
The Complete Paris Sessions Vol. 1 – 3 (Vogue/3CD)
Clifford Brown Memorial Album (Blue Note)
Memorial (Original Jazz Classics)
The Beginning and The End (Columbia)
Clifford Brown + Eric Dolphy Together 1954 (RLR)
Clifford Brown/Max Roach Quintet the Last Concert (RLR)

Clifford Brown lever vidare som den mest betydelsefulla länken på trumpetens stamträd.


---------------------------------------------------------------------------------------------





Fletcher Henderson
Storbandsjazzens pionjär
Storband, den vanliga beteckningen på större orkesterbesättningar, hade sin ursprungliga förankring i 1920-talets danssalonger, varitéer och nattklubbar.
Samma decennium tog jazzen en helt ny färdriktning då pianisten, kompositören, arrangören och orkesterledaren Fletcher Henderson drog upp riktlinjerna för att uttrycka jazzmusiken i ett större format än tidigare.
Fletcher Henderson (1897-1952) gick ur tiden 1952. Idag finns det väl knappast någon jazzintresserad som har något egentligt minne av honom. Han tillhör definitivt det förgångna. Men hans osynlige ande svävar där det spelas storbandsjazz. Han var förvisso långt ifrån ensam om att konstruera formeln för orkestral swing, men det var i hans band och under hans ledning som modern storbandsswing verkligen blev en färdig produkt.
I inledningsskedet av sin ”omstörtande” revolution studerade han noga hur besättningsstorlek och instrumentation erbjöds i olika typer av dans och vaudevilleband och även berömda New Orleansjazzgrupper med vanligtvis 3-4 blåsinstrument och lika många i rytminstrument. Hendersons idé var att förstärka respektive blåssektion. Genom tillägg av två saxofoner till den sistnämnda besättningstypen erhöll till exempel Hendersons tidigaste band två blåsarsektioner omfattande tre brassinstrument (trumpeter, tromboner) och tre rörbladsinstrument (främst saxofoner och klarinetter). Fram till mitten av 30-talet sker en gradvis utbyggnad av besättning så att storbanden till exempel kunde få följande utseende: 3-4 trumpeter, 3-4 tromboner och 5 saxofoner (2 alt, 2 tenor, 1 baryton) samt piano, bas, trummor, även gitarr ibland. I begynnelsen var större delen av repertoaren baserad på skrivna arrangemang.
Henderson hade i andra halvan av 1920-talet en sällsynt förmåga att locka till sig dåtidens främsta musiker som Louis Armstrong, Tommy Ladnier, Joe Smith, Charlie Green, Buster Bailey, Coleman Hawkins och Don Redman. Hendersons orkester var jämte Jean Goldkettes band med Bix Biederbecke de dåtida musikernas favoritband och vid de tillfällen då båda dessa orkestrar alternerade på Roseland fanns det ibland fler musiker än danspublik. På den tiden var det Don Redman som skrev orkesterns arrangemang. Lyssnar man idag på inspelningar från den tiden låter orkestern struttig, ryckig och föråldrad, men den har trots, eller kanske tack vare, sin ”periodatmosfär”, stor charm och de briljanta solisterna har inte tiden kunnat rå på.
Även om man i Redmans tidiga arrangemang kan spåra tendenser i riktning mot ”swingstilen” blev det först under det tidiga 1930-talet som man på allvar kunde skönja linjerna av en ny orkesterstil. Depressionen var i full gång vid denna tid, men Fletcher hängde ännu fint med även om förhållandena började hårdna.
Det paradoxala inträffade emellertid, i så motto, att trots att Fletcher Henderson under åren 1933-34 ledde en av de finaste swingband som någonsin existerat och trots att hans musik var en stark påverkande faktor på andra orkesterledare – både färgade och vita – blev dessa år de besvärligaste i bandets historia.
Det var dåligt med engagemangen och sämre med finanserna, vilka inte blev bättre utav Fletchers allmänt omvittnade brist på affärssinne, och det var endast tack vare en uppriktig lojalitet från musikernas sida som orkestern överhuvudtaget fortsatte att existera. Fastän orkestermoralen således inte var den bästa presenterades dock en berömvärd rad fina inspelningar under 1933.
Hendersons typ av arrangemang säger inte mycket på papperet. Den håller sig till en ganska stabil formel; först en rytmiskt accentuerad melodipresentation, vanligen i saxarna med brasspunktuationer, sedan en rad solon till rytmiska bakgrundsgester och ofta med ensemblepartier i stick och modulationer, och avslutningsvis vanligen melodin på nytt antingen starkt med tonvikt på det rytmiska eller i direkt riff-form. För att den här sortens arrangemang skall komma till liv betyder utförandet praktisk taget allt. Fletchers män kunde verkligen gjuta liv i manuskripten.
Omkring 1934 började Hendersons stil att dyka upp litet varstans. Edgar Sampson skrev liknande arrangemang för Chick Webbs band på Savoy och Claude Hopkins för sitt eget band som även arbetade i New York vid denna tid. De flesta färgade storbanden var mer eller mindre på väg mot det vi idag kallar ”bigbandswing”.
I mitten av 1930-talet när den så kallade swingepoken brakade loss med den fenomenale klarinettisten och orkesterledaren Benny Goodman vid rodret fick Fletcher Henderson en ny kick i livet. Helt plötsligt blev många av hans tidigare mästerverk, Big John Special, Down South Camp Meeting, Wrappin´It Up med flera hett stoff med Benny Goodmans orkester. Fletchers bidrag, låtar och arrangemang, var en mycket stor del av Bennys framgångar under 1930- och 1940-talet.
Fletcher gjorde många tappra försök att ta sig tillbaka till den storbandsera han verkligen hörde hemma i. Men ödet var inte honom nådig. Medan Jimmie Lunceford, Count Basie, Andy Kirk, Duke Ellington med flera övertog marknaden för färgad ”bigbandswing” kämpade Fletcher en svår och i längden hopplös kamp för att återupprätta sina positioner.
Fletcher Hendersons sista år var tragiska. En hjärnblödning paralyserade honom och fjättrade honom i en rullstol.
Fletcher och hans musik förtjänar att även år 2015 återupprättas. Den kontemporära mer eller mindre grundfalska, historiebeskrivningen har placerat Henderson i en besynnerlig mellanställning.
I det traditionella lägret betraktas han som mannen, som med sina storbandsträvanden svek det äkta jazzidealet, och på modernismkanten anses han i vanlig ordning som en konturlös prebopfigur, en amatör som spelade någon slags kufisk dansmusik utan några mera pregnanta kulturella och sociala ambitioner. Bland jazzfolk utan arkaiska fobier eller kvasiseriösa komplex är Fletcher Henderson däremot en uppskattad storhet.
Han var en av de män som förvandlade den livsglada musiken från New Orleans och Chicago till den eleganta swing, som gjorde 1930-talets jazz till den enda verkliga musikaliska kick som 1900-talet orkade bjuda på.
Ni som vill veta mera om storbandspionjären Fletcher Henderson rekommenderas att söka dels på nätet, bokantikvariat och skivutgåvor. Kom ihåg att utan Fletchers nyfikenhet att ge jazzen ett uttryck i en annan färdriktning har vi aldrig begåvats med magnifik storbandsjazz av Basie, Ellington, Herman, Kenton med flera. Stort TACK Fletcher för det du åstadkom!

Källa: Orkester Journalen 7-8 juli/augusti 1959.

---------------------------------------------------------------------------------------------




Mästerlig nytolkning av Coltrane-klassiker.

Åren 1960-65 spelade John Coltrane (1926-1967) mestadels med en kvartett där medmusikerna var pianisten McCoy Tyner, basisten Jimmy Garrison och trumslagaren Elvin Jones. Den trion hade en mycket stor betydelse för Coltranes utveckling. Kvartetten blev snabbt en samspelt enhet, fjärran från den konventionella mallen bestående av en solist plus rytmsektion. Gruppkänslan inbördes gjorde att varje medlem betydde lika mycket, och varje tänkbar personförändring skulle ofördröjligen ha påverkat musiken.
Ett av kvartettens finaste dokument är albumet A Love Supreme, inspelat i Rudy van Gelders studio den 9 december 1964. Här hade de fyra nått ett stadium då man knappast kunde komma längre. Musiken hade fått en maximal intensitet och förtätning. A Love Supreme hade en religiös bakgrund och Coltrane deklarerade öppet sin religiösa övertygelse, men hans tro var inte bunden till någon speciell sekt eller lära. Han var en av de första jazzmusiker som sade sig skapa en musik till Guds ära. Det bör dock påpekas att det inte finns någon fundamental skillnad i musikalisk form och struktur mellan Coltranes religiösa musik och hans övriga. Den låg mer på det känslomässiga planet.
Albumet fick övervägande positiva recensioner från dåtidens kritikkår. Många tyckte att det var ett mästerverk Coltrane presterat och utnämnde det till jazzens bästa album någonsin. Vissa kritiker tyckte till och med att det var Coltranes musikaliska testamente.
Nu har en av dagens toppsaxofonister, Branford Marsalis, gjort ett minst sagt djärvt drag genom att ge sig på en nytolkning av Coltranes A Love Supreme på märket OKeh. Den 30 mars 2003 ville Branfords manager att han vid sin Europaturné skulle spela in sin version av Coltranes mästerverk. Upptagningen gjordes på the Bimhuis Jazz Club i Amsterdam, och förutom Marsalis själv hade han med sig sina ordinarie spelkompisar sedan tio år tillbaka, pianisten Joey Calderazzo, basisten Eric Revis och trumslagaren Jeff ”Tain” Watts.
Branford och hans mannar är taggade inför uppgiften och bjuder på en grandios session som sprudlar av energi, inlevelse och inspiration. Alla i kvartetten ger verkligen järnet och lite till. Inspelningen är inte någon efterapning av Coltranes, Tyners, Garrisons och Jones 50 år gamla sammankomst utan den står på helt egna ben. Enda likheten är den oemotståndliga intensiteten och energin. Konserten finns på både cd och dvd med absolut bästa ljudkvalité. 
Ett välproducerat album med musik som ingen sann jazzvän får missa. Rekommenderas!

---------------------------------------------------------------------------------------------




Svängigt och lekfullt i Dompans anda!
Klas Lindquist
The song is you
(DO Music Records)

När altsaxofonisten Klas Lindquist dök upp på den svenska jazzscenen kändes det direkt att mäster Arne Domnérus fått en värdig efterträdare. Nu är Klas ingen utpräglad Domnérusepigon utan han står musikaliskt och formmässigt på egna ben. En likhet med Dompan är att Klas också till och från spelar utmärkt klarinett. En annan likhet är att med förkärlek spela saxofon i den fina saxofonskolan som Benny Carter skapade med support av kollegan Johnny Hodges. Den är raka motsatsen till den mer hårdföra  bebopskolan som det ibland händer att Klas är inne och känner på. Han är också mycket väl bevandrad i den så kallade klassiska jazzen (tradjazz i dagligt tal) med New Orleans som huvudsäte. Med andra ord en komplett musikant som platsar i alla tänkbara miljöer.
På sitt purfärska album, The song is you, släpper Lindquist loss full musikalisk lekfullhet med hjälp av ”The American Songbook, tillsammans med en intim ensemble bestående av gitarristen Erik Söderlind som också bidragit med låten Grandmother´s dream, basisten Svante Söderqvist och trumslagaren Jesper Kviberg. En riktig pärla i repertoaren är melodin ”Nilsie” som skrevs av legendariska Alice Babs ii samröre med Lindquist. Allt är inspelat i spontan hemmamiljö av John Högman. Det är en spelglad kvartett som inte håller igen utan spelar med öppna spjäll. Mer information om Klas Lindquist kan hittas på www.klaslindquist.com.

---------------------------------------------------------------------------------------------


Nisse Sandström Quintet
Live at Crescendo
(Moserobie)

Första gången jag hörde tenorsaxofonisten Nisse Sandström var på Skönsbergs Folkets Hus i början på 60-talet då han spelade med Monica Zetterlund och Lasse Bagges Trio. Jag fastnade direkt för Nisses varma och inlevelsefulla spel. Som målare till yrket, även konstnär, använder han både smala och breda penslar i sitt tonmåleri. Nisse som idag är 73 år har varit en viktig del av den svenska jazzscenen i över 50 år. 1972 skivdebuterade han med albumet 
”The Painter” som belönades med Orkesterjournalens Gyllene Skiva för det årets bästa inspelning. Han är en av få svenskar som spelat på den legendariska jazzklubben Village Vanguard och han är också den ende svensk som spelat med Art Blakey. Meritlistan är lång och tung.
Här på sitt färska album, inspelat på jazzklubben Crescendo i Norrköping den 
19 maj 2014, har han vid sin sida kollegan Jonas Kullhammar och vid pianot sitter den lysande begåvningen Leo Lindberg, basen hanteras av Kenji Rabson och bakom trummorna huserar Moussa Fadera.
Förutom sitt fina tenorspel har Nisse med ett undantag, When Sunny Gets Blue, bidragit med sex egna fräscha alster. Hans låtar är tillägnade och inspirerade av några av hans personliga favoritmusiker varav jag vet att en är altsaxofonisten Jackie McLean.
Nisse och Kullhammar spelar mycket fantasieggande och livskraftigt. Personkemin dem emellan passar som hand i handske. Det märks att de trivs tillsammans. Deras idérika fraser bubblar på i en outsinlig ström.
Leo Lindberg, vårt nya pianofynd, är en briljant ackompanjatör med läckra ackord men även en kreativ solist med flödande fantasi. Kenji Rabson är en gedigen basist med ett stadigt beat och Moussa Faderas bakom sina trummor lyfter de hela med sitt träffsäkra och eleganta trumspel. Den här konstellationen skulle jag gärna vilja se och höra på Jazzklubben.

---------------------------------------------------------------------------------------------


Earl Hines
Classic Earl Hines Sessions 1928-1945
(Mosaic)

Skivmärket som värnar jazzens storheter!
Skivmärket Mosaic har under en lång följd av år utgivit cd-boxar med jazzens storheter som Louis Armstrong, Count Basie, Duke Ellington, Dizzy Gillespie, Benny Goodman, Coleman Hawkins, Woody Herman, Earl Hines, Quincy Jones, Charles Mingus med flera.
Allt material som ges ut licenseras från andra bolag och utgivningarna kan vara från en viss period, ett visst skivmärke, studioinspelningar eller liveinspelningar, eller allt komplett som vederbörande spelat in. Upplagorna är begränsade från som lägst 5000, 7500 och som högst 10000 exemplar.
En av jazzens mest inflytelserika pianister var Earl ”Fatha” Hines (1903-1983). Han spelade jazzens första moderna pianosolo i West End Blues inspelat den 28 juni 1929 med Louis Armstrongs orkester.
Hines var en av jazzens stora stilbildare. Hans revolutionerande spelsätt i slutet av 20-talet påverkade utvecklingen väsentligt och hade bland annat stor betydelse för efterkommande pianister som Teddy Wilson och Art Tatum. Tidigt i karriären skaffade han en förbluffande teknik som bara ett fåtal kollegor kunde bemöta.
Utmärkande för Hines stil under 20-talet var dels en lätt men dynamisk vänsterhandsteknik, där den pulserande rytmen ofta bröts av abrupta och intrikata basfigurer, dels en förkärlek för att med högerhanden spela melodistämman i oktaver och ofta avsluta fraserna med tremolon.
I slutet av 1928 bilda Hines egen orkester med premiär i Chicago på The Grand Terrace. Under större delen av 30-talet var han sedan knuten till detta ställe, och orkestern utökades successivt till ett typiskt storband med 4 trumpeter, 3 tromboner, 4 saxofoner och 4 mans rytmsektion. I huvudsak byggde orkesterns stil på de metoder som Fletcher Henderson utformat. Bland Hines arrangörer märktes Jimmy Mundy (f 1907), och bland solisterna fanns den expressive trumpetaren och sångaren Walter Fuller (f 1910). Flera av 40-talets nyskapande musiker spelade i Hines orkester, däribland trumpetaren Freddie Webster (1916 - 1947) som brukar nämnas som en av bebopstilens pionjärer.
Under femtiotalet spelade Hines sporadiskt med mindre grupper men 1964 gjorde han en uppmärksammad återkomst i stort format med turnéer i Europa som soloartist.  
På sju fullmatade cd i boxen Earl Hines – Classical Earl Hines Sessions 1928 – 1942 kan man följa hans pianistiska utveckling mot mästartiteln. Både i soloinspelningar och med större orkestrar. Boxen innehåller 7 cd och betingar ett pris av 119 dollar + 25 dollar i frakt.
Gå in på Mosaics hemsida för vidare information, www.mosaicrecords.com eller beställ direkt på info@mosaicrecords.com.

---------------------------------------------------------------------------------------------


Andreas Pettersson
The Pink Panther On Guitar
(Riverside)

Mitt första möte med Andreas Pettersson var på trioskivan Live in Finland (Dragon) där mäster Putte Wickman gästade trion. Det jag först lade märke till var hans teknik och breda harmonisinne. Därefter har det blivit fler skivor, bland annat har han framgångsrikt hyllat George Gershwin och vår egen ikon Lars Gullin. Apropå Gullin har Andreas belönats med årets Lars Gullin pris. Grattis!
På det här albumet har Andreas och hans spelkamrater, Daniel Tilling piano, Josef Karnebäck bas och Johan Löfcrantz Ramsay trummor (på några nummer ersätter Calle Rasmusson och ett par gånger bidrar slagverkaren Magnus Persson) gjort ett nedslag i Henry Mancinis (1924-1994) kompositionsskatt. Melodier som först lanserades i film- och tv som Rosa Pantern, Frukost på Tiffany´s och Peter Gunn med flera.
Det är ett väl genomarbetat album där alla lagt manken till för att göra Mancinis musik full rättvisa.
Rakt igenom visar Andreas sin skickliget såväl i snabba tempon som ballader. Han använder breda penslar och rikligt med olika kulörer på paletten när han bjuder upp till äventyrliga turer i harmonikens snårskog.
Daniel Tilling är en av mina favoritpianister. En lyhörd ackompanjatör och en fantasifull och spännande solist. Han spelar alltid engagerat och oförutsägbart. Rytmduon Karnebäck och Ramsey känner varandra väl och deras fina samarbete gav verklig fyr under pannan.
Man behöver inte vara gitarrfreak för att ha stor behållning av det här albumet.


---------------------------------------------------------------------------------------------




Jan Lundgren
All by myself
(Fresh Sound)

På Skeppsholmen i Stockholm i början på 1990-talet var det första gången jag hade nöjet att höra pianisten Jan Lundgren. Han ingick i en trio som ackompanjerade Mark Murphy, som jag anser vara den bäste jazzsångaren någonsin. Utöver Murphys fantastiska sång fastnade Jan Lundgrens pianospel i minnet. Därefter har våra vägar mötts på olika platser i landet.
Med åren har Jan spelat in en rad skivor och 1997 vann han omröstningen för Orkester Journalens Gyllene Skiva med skivan Swedish Standards. I år har han med bred marginal vunnit engelska jazztidskriften Jazz Journals motsvarighet till OJ:s Gyllene Skiva med soloalbumet All by myself på märket Fresh Sound.
På den skivan visar Lundgren hela spektrumet av sin musikalitet. Utan vidare jämförelser kan man säga att Jan Lundgrens sätt att spela är något av Bengt Hallbergs förlängda arm. Det mjuka anslaget har ibland en explosivitet utan att förverka helhetsintrycket. Hans improvisationer är lika finurligt uträknade som när tanterna i dalarna sitter på kammaren och knypplar. Det är lika viktigt att de rätta tonerna kommer på plats som trådarna i knypplingsväven. 
Har ni missat Jan Lundgren tidigare är den här skivan en bra inkörsport.


---------------------------------------------------------------------------------------------





Claes Janson
Steve Wonder Unplugged
(LadyBird)

En av våra allra främsta sångare i landet lystrar till namnet Claes Janson. Han föddes i Nyköping men växte upp i Sundsvall så vi musikintresserade sundsvallsbor räknar honom som vår egen. Han behöver ingen närmare presentation. Det gjorde han själv för många år sedan med sin numera klassiska inspelning, Min röda cykel.
Under den framgångsrika karriären har han vid sidan om musiken plockat fram sina kocktalanger och utgivit en kokbok som garanterat bjuder på en svängig matresa. Det har också blivit många skivinspelningar av olika karaktär. Den senaste i raden är Claes Janson – Stevie Wonder Unplugged på märket LadyBird. Han har ur Wonders stora produktion plockat ut både kända och mindre kända melodier som i Mats Engströms fina arrangemang ger sina mycket personliga och från hjärtat känsloladdade tolkningar.
För att ge det hela full rättvisa har Claes valt sina musikanter med omsorg. Musikanter som vet hur ett material skall förvaltas och inte förvanskas. Utöver arrangemangen sitter också Mats bakom trummorna och de övriga musikerna är Mårten Lundgren trumpet, flügelhorn, sång, Martin Pålsson trombon, sång, Klas Toresson tenorsax, flöjt, sång, Claes Crona piano & wurlitzer och Hans Backenroth bas & fenderbas. 
Den här skivan är en riktig pärla. Rekommenderas!

---------------------------------------------------------------------------------------------





Fredrik Kronkvist
Monk Vibes
(Connective Records)

På sina senaste skivor, exempelvis Reflecting Time, har Fredrik Kronkvist omgivit sig med amerikanska stjärnmusiker som pianisten Aaron Goldberg, basisten Reuben Rogers och trumslagaren Gregory Hutchinson. 
Med denna trio i ryggen spelar altsaxofonisten Kronkvist på toppen av sin förmåga. Hans senaste album Monk Vibes på märket Connective Records är en hyllning till jazzens store särling, pianisten och kompositören Thelonious Monk (1917-1982). 
Han har behållit sina rytmiska bröder, Rogers och Hutchinson, och i stället för en pianist anlitat vibrafonisten Jason Marsalis som kommer från den anrika Marsalisfamiljen med starkt lysande stjärnor som trumpetaren Wynton och saxofonisten Branford.
Thelonious Monks kompositioner tillhör inte kategorin lättspelade. De är riktigt knöliga med rytmiska förskjutningar och taktartsväxlingar så det gäller att vara helskärpt annars kan det lätt spåra ur. Fredrik och Jason verkar inte ha några svårigheter att komma helskinnade igenom.
Förutom Kronk´s Monk av Fredrik Kronkvist och The Virtue of Patience av Jason Marsalis är det idel kända Monkopus som Misterioso, Brilliant Corners, Round Midnight med flera.
Kronkvists eldiga saxofonspel i symbios med Marsalis Milt Jacksoninfluerade  vibrafonspel är en mycket hållbar kombination som får perfekt näring av det superba kompet med Hutchinson som primus motor. 
Ytterligare en toppenplatta av Kronkvist & Co.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar